IMG_8337

ATT TA ANSVAR

 

Min resa till där jag står idag har varit en krokig väg.

Att följa med i livets bergochdalbana är inte alltid lätt.

Men det vi lär oss på vägen är kanske det som ÄR livet?

Så många år i mitt liv trodde jag att jag hade kommandot, att jag styrde. Att jag jag satt i förarstolen i min bil.

Och det jag kämpade med varje dag var så livet skulle vara.

Så när min utmattning slog av benen på mig fick jag snällt sätta mig i baksätet några år och parkera min bil på en liten skogsväg.

Köra av motorvägen och pausa den fartblinda Karin.

Inte bara en gång utan två gånger tvingades jag ta den här avstickaren.

Så sadlade jag om, tog ansvar för MIG och bytte bana i livet.

Jag ser nu när jag sitter med facit i hand vilken omvälvande förändring jag gjort.

Vart det tagit mig och vad jag offrat och fått som gåvor på vägen.

Först nu ser jag hela bilden, först när vattnet lugnar sig i min spann klarnar det och jag kan se saker klart.

Jag ser var jag hamnat i offer rollen och jag ser var jag varit hjälparen och var jag fått kliva fram och prestera.

Som jag berättar om i min föreläsning har jag ofta hämtat hem mig själv genom att se mig själv i metaposition (utifrån) i relation till dramatriangeln.

 

 

 

Jag har så svårt att hålla mig i mitten på dramatriangeln, jag hamnar så lätt längst ut i ett hörn.Allt eller inget. Högt eller lågt. Svart eller vitt.

Jag förstår att yogan och meditationen kom till mig för att trubba till vassa kanter. Skapa en gråskala i mitt liv, ge mig utrymme att reflektera.

PRESTERAREN

I mitt yrkesliv har jag alltid haft skyhöga krav på mig själv.

Där har jag parkerat mig i presterarhörnet.

Att prestera är synonymt med att finnas. Utan prestation existerar inte mitt yrkesmässiga jag.

Jag har alltid presterat, varit den duktiga flickan, kört på, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och kört. Allt går, det finns bara en väg framåt. Rakt fram. Över stock och sten. Inte runt hindren, utan rakt över. Inte lirka mig fram, backa känna in och Välja väg. Nej, rakt fram och NU. Det är mitt sedan barnsben invanda mönster, som jag själv skapat.

Och ack så lätt jag har att falla tillbaka dit.

HJÄLPAREN

I relation till mina barn hamnar jag oftast i hjälparen, jag tror inte att jag är ensam där.

Vi vill så väl, vi vill ge våra barn allt.

Tid, materiella ting, kärlek, uppmärksamhet och ovillkorlig uppoffring.

Jag har varit och är en stor curling förälder.

Och när jag skilde mig höjdes den nivån ytterligare ett snäpp.

Min dotter valde att inte finnas hos mig under sex månader, det är en erfarenhet jag inte önskar någon mamma.

Där föddes en galen rädsla att även förlora min son. Han blev ovillkorligt tilldelad hela mig och alla mina rädslor. Jag fanns där i absurdum. Men jag behövde det just då. Hans närvaro hans kärlek till sin mamma och att ha honom att hänga upp mitt liv på just då var en överlevnadsstrategi.

Men min son är en klok ung man, han såg. Han kände och han fanns där för sin mamma.

Idag har han vuxit till en helt självständig ung man och flyttat hemifrån.Så mitt ohämmade omhändertagande det här året satte inga men i honom. Tvärtom. Han ser med stolthet nu att han klarar sig helt själv. Och mamman ser förvånad och förstummad på när han vuxit upp till en egen helt självständig individ 17 år gammal.

Min dotter och jag har just kommit hem från en resa bara jag och hon. Idag har våra känselspröt sakta sakta vuxit samman igen.

För varje dag som går växer vi tillbaka in i våra roller som mor och dotter. Men i en helt ny konstellation.

Min kloka vackra dotter har hittat en helt ny egen väg att vandra. Jag behöver inte längre gå framför och bana vägen för henne.

Hon går med stolt huvud sin väg och jag går nu bakom eller ibland bredvid och håller om och håller upp.

Jag ser med beundran på när hon skapar det som ska bli hennes väg i livet.

Och varje morgon när jag vaknar och vet att hon finns hos mig tackar jag livet lite extra. Varje sms jag får, varje telefonsamtal, varje påminnelse om att hon åter finns i mitt liv. Värmer mig inifrån och ut.

Så att jag parkerat mig i hjälparen hela mina barns uppväxt har inte gett dem något som skadat dem, tvärtom. De har vuxit upp till två självständiga och fantastiska individer.

Och att ohämmat finns där för dem är mitt sätt att se på föräldraskapet. Det är min väg, hur andra gör eller tycker eller fostrar. Det är säkert en bra för just dem, men det här var den väg JAG valde. Och jag ångrar inte en sekund.

ANPASSAREN

När anpassar jag mig?

För en eldig person som mig tänkte jag först. Jag anpassar mig aldrig. Men så fel jag hade. I många situationer har jag anpassat mig in absurdum.

Oftast i relationer till min partner eller mina vänner. Anpassat mig så jag till slut tappat bort mig själv, min vilja, min längtan, min kärna. Och i många timmar i terapistolen har jag funderat på VARFÖR?

Rädsla. Rädsla för ensamhet. Rädsla för att bli övergiven. Rädsla för att inte vara omtyckt. Rädsla för att inte få vara delaktig.

Där ligger nyckeln för mig.

Jag har aldrig passat in, in i det naturliga sociala samspelet. Jag tror mycket ligger i att jag gick aldrig på dagis eller förskola när jag var barn. Jag växte tryggt upp med mamma och farmor. Men inte så mycket barn runt mig. När jag väl kom till skolans värld var det väldigt svårt att läsa spelet, koderna de andra barnen emellan som jag inte förstod alls. Jag sökte min frökens uppmärksamhet istället, och fick den naturligtvis , jag var ju den duktiga flickan i klassen. Hon som fröken kunde be läsa högt för resten av klassen och sen gå och sätta sig i lärarrummet med en kaffe en stund. Ja, så funkade det faktiskt i en liten byskola i början på 80-talet. Jag var den duktiga flickan som fröken kunde placera vid de stökigaste av pojkar och jag tog min uppgift på fullaste allvar.

Idag i vuxen ålder kan jag se vad det gjorde med mig, hur jag som bekräftelsetörstig liten flicka la lager på lager på mig själv av ansvar.

Ändå har jag alltid betraktats som den naturliga ledaren, den som går först, hörs mest och som banar väg för andra.

Men aldrig på mina egna villkor. Utan hela tiden på andras villkor, för att få behålla min position, min plats i gruppen.

Jag har aldrig haft en riktig anställning i hela mitt liv. Sedan 1994 när jag gick ur gymnasiet har jag fungerat i ledande position och som egen företagare. Som jag längtar efter en roll, en plats i en grupp och att ta av mig manteln av ansvar som att driva företag betyder.

Så använder jag metaposition igen och tittar på mig själv utifrån, och skrattar.

Det ÄR inte jag, jag har fortfarande inte hittat en bekväm plats i en grupp. Det sociala samspelet, de osagda reglerna. Kanske gör jag det aldrig, vem vet?

Så att anpassa mig är ett hörn jag gärna parkerar mig i när jag är osäker, tills jag får nog och med bestämda steg promenerar därifrån.

Så varför är det så svårt att hamna någonstans i mitten i dramatriangeln?

Varför har jag så svårt för lagom?

Jag övar.

Varje yogaklass jag får äran att hålla, är en övning.

Varje mediation jag får guida er i, är en övning,  till mig själv.

Mitt jobb som jag nu skapat mig från ingenting till där jag står idag matar mitt presterarhörn varje dag, men det håller också min hjälpare och mitt anpassarhörn i schack.

Att få arbeta med att guida i yoga andningstekniker och meditation är en gåva i mitt liv just nu.

Att få ha coachningssamtal med kvinnor och män som drabbats av utmattning är en fantastisk present.

Och mitt jobb påminner mig varje dag.

Livet är en ständig resa.

Och klara, som vi så många strävar efter att få bli, det blir vi nog aldrig. Men att medvetet öppna sina ögon, titta på sig själv och sina fel och brister. Att hålla om sig själv och säga, hej, du gör så gott du kan.

Alla beslut jag tagit i mitt liv har varit med goda intentioner, alla händelser är resultat av beslut jag aktivt valt. Medvetet eller omedvetet.

Men jag har gjort så gott jag kunnat med den kunskap jag hade just då.

Så hur du än väljer att läsa det här blogginlägget. Vad du än väljer att ta in eller förkasta.

Det väljer bara du.

Så är min ambition att du är snäll mot dig själv. Att du betraktar dig själv i de olika hörnen en stund. Och att du inte slår på dig för det som varit.

För det enda du kan förändra är nuet. Det som har varit, är historia. Kanske har du någon du vill be om förlåtelse på vägen eller någon du behöver förlåta.

Men nu är nu. Och om jag kan försöka att gå lite mer varsamt fram i livet, stanna upp och känna efter i magen vad JAG vill och har behov av. Så är jag helt säker på att även DU kan.

Var rädd om dig. Och ta hand om DIG. Du har bara ett liv. Ditt!!

Om jag får be dig om en sak så här på fredags eftermiddag eller lördag morgon eller när du nu läser det här inlägget. Så ge dig själv en kram, lägg dig raklång på golvet precis där du är och slut ögonen en stund. ANDAS NÅGRA LÅNGSAMMA djupa andetag. Stanna upp.

Säg till dig själv:

Jag vilar en stund.

Jag är värd min egen omtanke.

Jag behöver inte prestera just nu.

Jag släpper vardagen en stund.

Så ligger du kvar här så länge du önskar och ser vad som kommer till dig.

Kanske kommer ingenting alls, kanske kommer en varm känsla av kärlek, kanske kommer en känsla av sorg, kanske drabbas du av en enorm trötthet eller så får du energi som räcker till ett helt kompani.

Vad som än händer, så är det helt ok.

Avsluta din stund med att spela Helen Sjöholms Gabriellas sång.

Hoppas du får en njutningsfull upplevelse.

Var du än är, så skickar jag kärlek till just DIG.

Stor kram

Karin