Idag har jag fått förmånen att föreläsa för 50 kvinnor och en modig man på Kraftkällan i Mariestad.

Varje gång jag berättar min historia, varje gång jag går igenom hela känsloregistret igen, så känns det ändå på något konstigt vis som att sårskorpan blir lite starkare. Att den inte går upp och börjar blöda lika lätt så fort jag själv eller någon annan är där och pillar.

Att få feedback som jag oftast får både direkt under och efter föreläsningen med historier från deltagarnas egna liv eller tårar som tack för att jag vågar dela det där innerst rummet. Och de meddelanden som trillar in efter en föreläsning är alltid så fulla av kärlek att jag ödmjukt sparar dem längst därinne, närmast hjärtat.

Att blicka tillbaka och inse att det för 5 år sedan var en helt annan Karin är både överväldigande och svårt att ta in ibland. Att igen plocka fram de där minnesbilderna från månader i sängen och från de första stapplande stegen ut på den nya vägen.

Jag minns en morgon när jag för första gången orkade följa barnen de 70 metrarna till busshållsplatsen. De klev på bussen och kvar stod jag. Jag vände mig om och såg ut över fälten. De böljade fram och längst bort såg jag en liten skogsdunge. Där tänkte jag, där borta är änden på den här vägen, där finns skatten. Där är jag frisk.Så tog jag två stora kliv rakt ut på åkern pch sa högt och tydligt till mig själv ; Nu har du valt en ny väg Karin, och här tar du nu dina två första steg. Det är allt du orkar idag, men med tålamod tårar och mod kommer du tillslut hamna där borta, vid den lilla skogsdungen. Och då vet du, att du har kommit hem. Då hittar du skatten.

Det var på vårkanten precis som nu, vintern hade just släppt sitt grepp, men våren tvekade ännu lite.

Idag står jag i min skogsdunge och har hittat skatten inom mig. Jag söker inte längre med ljus och lykta efter bekräftelse utanför min dunge. Jag vet att diamanten finns inom mig, men den lyser inte om jag inte putsar på den. Den reflekterar inte i mörker, den behöver solljus för att glittra.

Solljuset och glittret kan vara så små enkla saker idag. I eftermiddag gick jag en långpromenad med sonen i skogen,det var en skatt kan jag lova. Det händer inte så ofta att han gör mamma sällskap. Vi hade en härlig stund tillsammans. För att mötas av en kvittrande dotter som spenderat två dagar i sommarstugan med pappa. De kom hem påfyllda av energi och nya äventyr i bagaget. Härligt.

Kvällen kommer spenderas med en kopp te och Mr Beck på Cmore. Vad mer kan man önska?

Vilken fantastisk dag att lägga till den här påskhögtiden. Jag har fått allt jag önskar. Yoga, umgås med mina yogis, föreläsa, mysa med familjen och slappa i soffan ikväll.

Det var nog hit den där nya vägen bar mig den där dagen vid busshållsplatsen. Jag visste bara inte om det då.

Ha en fin kväll mina vänner.

Kramar Yogafröken