ATT SLUTA MED LYCKOPILLER EFTER 15 ÅR!!!
Omöjligt säger sjukvården, det gick säger jag.
Vi är idag 1,2 miljoner svenskar som äter antidepressiv medicin. En medicin som stänger ner vårt inre liv och lägger band på våra viktigaste värdemätare på hur vi har det, våra känslor. Är det bara en reaktion på hur samhället ser ut eller är vi fångar i en grå värld för ge produktionen och prestationen vi själva skapat mandat att hållas uppe?
Efter 15 år av antidepressiv medicin som jag fick utskriven av min läkare när jag gick i väggen 2010 är jag nu FRI.
Världen som öppnade sig när den sista tabletten gått ur mitt system är överväldigande och så färgstark att jag blir som ett barn på nytt. Jag ser min omgivning igen, känner mina känslor och kan reagera och agera på dem som en värdemätare på var jag befinner mig i livet och vart jag vill ställa in kompassen för framtiden.
Vi backar bandet till 2010. Jag vaknar en natt med känslan av att min högra kroppshalva är tandläkarbedövad. Den svarar inte på min beställning, gå upp! Den har slutat att fungera. Jag vaknar förlamad i min högra kroppshalva.
Jag har under en lång tid känt att höger fot och hand domnar ibland, att synfältet är fullt av prickar och känt ett tryck över bröstet. Sömnen har varit dålig några år och humöret har inte samma långa startsträcka från glad till att topplocket går. Eller glad och glad var väl att ta i. Men jag överlevde min vardag, den vardag jag själv varit med att acceptera att leva i. Att var just höger sida som till slut sa upp sig är inte konstigt. Höger kroppshalva står för vår inre eld, sol, dag, prestation och maskulinitet. Vårt yang. Min eld hade brunnit ut, alla reserver var tömda.
Efter ambulansfärder och otaliga sjukhusbesök med konstiga diagnoser som stroke, borrelia och sjukdom i det centrala nervsystemet så fick jag på Carlanderska i Göteborg en vårdag 2010 diagnosen utmattningsdepression. Ett mer kliniskt ord för att gå i väggen. Jag var då en liten fågelunge som mest låg i en säng och varken åt eller kunde fungera normalt. Det kognitiva hade slåtts ut helt, mina barn frågade inte min man om det var idrott i skolan under dagen eller viken dag det var när de vaknade. De frågade – ”Är mamma hemma, eller har ambulansen hämtat henne i natt igen”?
Att jag behövde antidepressiv medicin just då och en lång tid framöver var helt nödvändigt, att jag behövde bedöva mig från alla intryck och få mitt centrala nervsystem att lugna sig och att ge mig det skydd jag saknade naturligt var avgörande för min väg upp ur det svarta hålet som jag kallar det. Jag är evigt tacksam att jag fick den hjälpen och att yogan och meditationen tillsammans med en skicklig terapeut gav mig livet tillbaka. Ett nytt liv, på ett nytt sätt.
Men åren gick, jag blev fortsatt ordinerad min dos utan åtgärd eller ifrågasättande om jag verkligen var på samma plats som den vintern 2010 när jag åkte ambulans första gången. Jag kände mig aldrig riktigt glad, men heller aldrig riktigt ledsen. Som att jag var mer en levande maskin, inte alls så som jag försökte förmedla på mina yogaklasser jag nu höll eller så sprudlande som jag försökte förmedla på mina föreläsningar eller med de klienter jag nu satt efter min utbildning att hjälpa. Inte att jag spelade, absolut inte, jag upplevde allt jag ville förmedla men jag KÄNDE det inte. Inte på riktigt.
Åren gick, jag tog en massa beslut på min livsresa från huvudet. Jag sökte på alla möjliga och omöjliga platser efter att få KÄNNA.
Jag tog 2016 ut skilsmässa och splittrade en familj, en sorg jag får bära hela livet. Men en erfarenhet vi inte hade kunnat vara utan. Det liv vi hade skapat med prestation och krav som värdemätare var det som gjort mig sjuk. Två högpresterande personer i en och samma familj är ett recept jag inte rekommenderar om man inte är klok och börjar ta in andra valutor i livet. Det som inte kan räknas in arbetstimmar, uppnådda mål och försäljningsresultat. Jag lämnade den cirkusen bakom mig och gick min väg. I fem år levde vi skilda åt. Fem år av att utvecklas på eget håll. Med nya erfarenheter. Jag dock lite avtrubbad och omhuldad av medicinens värld.
När vi hittade tillbaka, var det inte enkelt heller såklart. Det blev och är fortfarande en prövningarnas resa att leva. För oss alla. Men att kunna bära med sig facit från det som alla tror ibland, att det är grönare på andra sidan är en nyttig erfarenhet. Det är det inte, inte för oss.
Men att vakna med känslan av att inte kunna nå innerst in, inte skratta ohämmat eller gråta stilla är en instängd verklighet. Som att rullgardinen inte går hela vägen upp på morgonen. Det finns alltid en tunn osynlig dimma mellan dig och verkligheten. Du kan inte se hela världens färgpalett och världen kan inte heller hela dig. Med alla dina kvaliteter och färger.
En morgon fick jag bara nog, jag halverade min dos. Bära eller brista tänkte jag. Jag måste få mitt känsloregister tillbaka, mina färger och min pensel att måla med.
Jag började helt enkelt gå en ny väg, bort från burkar och piller.
Det var mitt och bara mitt beslut. Jag hade ju såklart diskuterat detta med min läkare tidigare genom åren, men då också fått rekommendationen att det var svårt att sluta med medicin efter alla dessa år. Som om det nästan var förbjuden mark att gå.
Skulle jag göra det så var det under sommaren och semesterperioden var hans rekommendation. Att dra ner med kanske en fjärde del i taget. Men jag kom till en punkt där jag kände, att det räcker nu. Jag vill inte mer. När en vännina kommer hem som utbildar sig till sjuksköterska och berättar att de får lära sig redan på utbildningen att det nästan är omöjligt att sluta, utan att det är något man får äta livet ut. Då bestämde jag mig för att göra just det. Sluta helt.
Under hösten 2024 gick jag från en dag till en annan ner på halv dos. Två dagar efter när jag sätter mig i bilen för att åka till jobbet är det som att bilfärden med alla intryck anfaller mig. Inte på ett negativt sätt, utan på ett sätt såsom att jag upplevde den här miljön och bilvägen för första gången. Jag upplevde alla färger, jag såg alla träd och orange löv. Jag kände dofter jag inte känt på många år och syret gav mig en sådan energi-kick när jag gick ut i skogen samma kväll att jag blev tårögd. Som att rullgardinen jag levt bakom i 15 år plötsligt drogs upp.
Tre månader senare känner jag att det är dags för att sluta helt, inte en sommarsemester i sikte. Men jag ger mig själv tid att reflektera, yoga och gå promenader i skog och mark. Jag meddelar min man att han behöver ha ett vakande öga på mig och ha större tålamod om jag har värre humör än vanligt. (Omöjligt att det kunde bli värre dock enligt honom då vi även har toppen av klimakteriet att hantera här )
Med stor nyfikenhet utforskar jag min kropp och sinne igen. Vad händer och vad händer inte? Min absolut första upptäckt är att alla dofter slår mot mig på ett sätt jag inte känt på 15 år. Som att jag levt helt doftlös. Maten doftar och smakar fantastiskt och jag som alltid älskat massor av parfym blir nästan allergisk av tanken att vara nära någon i badrummet när parfymflaskan tas fram.
Min kropp börjar signalera mer till mig på ett tydligare sätt och jag kan lättare navigera i djungeln mellan aktivitet och vila. Jag sover och sover och sover. Som att kroppen njuter av att få vara i sitt naturliga tillstånd. Utan att medicineras till tystnad och vara lagd i dvala.
En kväll helt utan förvarning kommer den. Det jag väntat på nästan två år. Först stilla rullande varsamt nedför mina kinder för att sedan rulla in som ett godståg och ta över hela mig. Sorgen, sorgen över min pappa som gick bort sommaren 2023. Inte en tår på begravning eller på sjukhuset, jag var den som styrde upp alla praktiska detaljer och tog hand om alla andra. Jag blev arg på mig själv för att jag inte grät. Men tårar är en reaktion på en känsla och om du inte känner, så kommer inte heller reaktionen.
Så belöningen av att våga gå emot det sjukvården säger och till och med lär ut till dagens sjuksköterskor. Att det nästan är omöjligt att sluta, det vet jag nu. Det är inte sant.
Jag ångrar inte en dag att jag tog beslutet att få tillbaka mig. Hela mig.
Med alla mina kvaliteter och med hela mitt känsloregister.
Jag är ingen läkare och inte någon att råda till varken det ena eller det andra. Det här är helt och hållet en ovetenskaplig artikel. Men det är artikeln om mig. Min resa både in i utmattning och vägen ur. Med hjälp på vägen av medicin som var livsnödvändig. Livsnödvändig då. 2010. Idag 15 år senare behövs den inte längre…. Och med facit i handen igen, den har inte behövts på många år. Så lika viktigt som det är att få hjälp när vi behöver den, lika viktigt är det att själv känna efter. Behöver jag den här bedövningen längre? Eller blir de antidepressiva medicinerna vi 1,2 miljoner svenskar idag äter en låtsasvärld, för att slippa jobbet att känna efter och på så sätt agera annorlunda?
Livet är en ständig resa. En resa med många olika stationer. Vad packar du väskan med, och vem tar du med som resesällskap….
Var rädd om dig, det finns bara EN du.
Vilka verktyg tog jag till på min resa från sängliggande fågelunge till där jag står idag:
1 Stillhet, att våga vara i stillhet i stället för att alltid vara på väg.
2 Yoga, jag testade många olika former och lärare tills jag hittade det som idag är mitt sätt att både utöva och undervisa i.
3 Meditation, ett kraftfullt verktyg som inte alls behöver vara flummigt.
4 Promenader, gå dina 10 000 steg varje dag. Gärna i skog och mark
5 Kost, ge kroppen snäll mat. Minska på vetemjöl, rött kött, kaffe och alkohol.
6 Vetegräs, ett pulver på hälsokost att blanda med vatten för att ph neutralisera din kropp. Vi lever ett liv som gör oss försurade. Vetegräs basar dig.
Mitt sätt att undervisa yoga på med själen och känslorna i fokus:
https://youtu.be/we-8gqZaHLk?si=6Qv65VOS9N3zj5Cu
Karin Rosell