Äntligen ska jag få skriva igen!!

Bokstäver har alltid varit min bästa vän.,

Nu äntligen ska jag ta tag i drömmen om min egen blogg.

Vi startar från början med min historia från dagen då min kropp sa upp sig fram tills idag, sedan kommer detta bli en blogg om allt mellan himmel och jord. Livet helt enkelt.

Varmt välkommen !!

Min resa, från helvetet halvvägs till himlen….

Jag vaknar som vanligt 0121 av att det sjunger i öronen, hjärtat dunkar i bröstet och kroppen är i uppror. Mina nätter ser ut så här, en vandrande vålnad mellan sängen soffan och fåtöljen för att distrahera en hjärna som rusar på högvarv. Jag försöker få nätterna att gå genom att se dåliga repriser på tv, sitta i massagefåtöljen eller vanka av och an i korridoren på övervåningen på familjens stora vackra huvudbyggnad på gården vi bor. Men den här natten är annorlunda, jag försöker ställa mig upp för att ta mig ur sängen, kapitulera och inse att två timmar, det blev den här nattens sömn. Men min högra sida svarar inte på min beställning, GÅ UPP!!
Visst har jag känt att höger hand och fot domnar bort ibland, men inte så här. Nu finns ingen styrka, ingen känsel eller stabilitet i min högra kroppshalva. Yrvaket får min man mitt hälsotillstånd serverat och han ringer chockad ambulansen. Jag släpar mig med min fungerande vänstra sida till badrummet för att packa glasögon och tandborste, jag får nog stanna på sjukhuset länge…
I ambulansen blir jag väl omhändertagen fast mina minnesbilder är vaga, jag är i ett chocktillstånd. Jag borde gråta tänker jag, jag borde ha ont, jag borde…

På akuten genomförs en snabb undersökning, en sjuktaxi beställs och två timmar senare är jag hemma igen. Detta är ett scenario som ska upprepas många många gånger det närmaste året. Fast det vet jag lyckligtvis inte just då. Jag har i mina journaler kontrollerat att jag närmsta året besökte akuten, sjukhuset i Skövde och otaliga vårdcentraler 22 gånger. Det första våra barn då 8 och 10 år gamla frågade sin pappa på morgonen var inte vad de skulle få till frukost eller vilken dag är det idag. Utan den första frågan han fick, var – Är mamma hemma eller har ambulansen hämtat henne i natt igen?
2010 var året då min kropp sa upp sig. Då hade jag redan fått diagnoser som stroke och borrelia. Men efter ett besök på en privat klinik i Göteborg löd bedömningen av mitt tillstånd annorlunda än tidigare.

Jag hade varit sjuk sedan 2007 och var i väldigt dålig form. Jag hade gått ner mycket i vikt, hade synbortfall och tappade känseln till och från. Jag orkade egentligen ingenting, jag kunde inte längre läsa en bok, inte se på tv, inte äta, inte sova och till slut kom jag inte ens ur sängen. Jag klarade inte ta hand om mina barn, inte hjälpa dem med läxor eller vardagsaktiviteter och jag led av så svår ångest att jag inte klarade vara ensam.
Från 1994 var den här fröken en hårt arbetade kvinna i familjens inredningsbutiker och även om allt fler signaler smög sig på, så hade jag inte tid, och inte kunskap att ta dem på allvar. Jag levde under ett halvår endast på Ramlösa och banan. Min fysik liknade mer och mer en liten fågelunge. Idag när jag utbildat mig och läst på mycket om hur vi fungerar, förstår jag att jag led av kraftig magnesiumbrist. Min kropp ville helt enkelt bara ha magnesium.
Jag hade fått flera diagnoser där mina symptom stämde in, men egentligen så stämde det inte med provsvaren. När jag väl kom till rätt ställe tog det 40 minuter för den fantastiska kvinnliga läkaren att konstatera vad det var som var fel på mig.
När jag väl efter många många månader liggandes i en säng hamnade på institutet för stressmedicin sade de att jag var ett klassiskt exempel på utbrändhet. Att min kropp var så slut att mina organ höll på att stänga ner på riktigt.

Min man hade skjutsat ner en mager inbunden tyst flicka till
Göteborg, med en banan och en Ramlösa som snuttefiltar i varje hand. Han satt troget i väntrummet i fyra timmar. På institutet för stressmedicin togs inga blodprover, de röntgade mig inte. De ställde inga fysiskt konstiga diagnoser. DE LYSSNADE.
De berättade att symptomen jag kände fanns, att känslorna jag bar på var sanna och att jag skulle bli frisk igen. De gav mig verktyg och hopp. Efter år av varningsklockor fanns det inte längre någon reserv att plocka fram.
– Jag hade sprungit med huvudet före rakt in i väggen. Jag hade bitit ihop och försökt att jobba på under lång tid, men vid det här laget gick det inte längre att mobilisera någon kraft längre. Väl på botten började resan uppåt. För tio år sedan, 2011, kom jag i kontakt med yoga för första gången. Att yogan och meditationen skulle vända mitt liv hade jag då ingen aning om. Yoga var inget för den upptagna affärskvinna jag då identifierade mig med.
Jag var en riktigt businesswoman i svart dräkt och högklackade skor. Yoga var något jag antagligen skulle fnysa åt. Det var för sådana där med blommiga kläder, inget för mig. Men natt efter natt när jag satt i min massagefåtölj för att låta de mörka timmarna passera och ångesten lägga sig, så hade jag börjat knarka. Knarka hälsotidningar. Jag kunde inte läsa, men jag kunde se på bilderna. Mata hjärnan med bilder på friska människor. Och i en av tidningarna fanns en annons med yoga. En yogakurs med Malin Beghagen på Masesgården i Dalarna. Jo, tjena tänkte jag. Yoga, eh jag kan knappt knyta skorna. Jag ser postlådan från köksfönstret men förmår inte min sargade kropp att ta sig dit. HUR tror den här fröken att jag ska kunna YOGA?

Men natt efter natt ropade den där annonsen på mig, och till slut kapitulerade jag. Bokade två platser och ett inre lugn la sig i bröstet på mig. En konstig och främmande känsla jag inte känt på många år.
Jag frågade en väninna om hon kunde tänka sig att köra mig dit, ta hand om mig när jag bröt ihop på plats, och köra mig hem. Självklart var svaret.
Och DÄR kom vändningen. Malin, min Malin som jag nu med kärlek, kallar henne lotsade oss tryggt in i yogans värld. Och även om jag var i en sjukt dålig fysisk form, kunde jag njuta av det lugn som skapades i yogasalen. Magin, det som öppnade stängda och igenbommade dörrar inom mig den här veckan var MEDITATIONEN. Att få guidas av just den lilla ängeln Malin i en< meditation är något jag önskar alla skulle få uppleva någon gång i< livet. Att för första gången få uppleva meditationens kraft var en uppenbarelse. Jag grät konstant i en vecka. Lät kranen jag stängt ner sakta vridas på och öppnas och alla känslor, all sorg och all< ilska som fanns inom mig fick ett tillåtet uttryck. Och snart, inte alls långt därefter, kom även skrattet tillbaka. Jag är en glad människa som älskar att skratta, men när hela känsloregistret stängs ned, försvinner även det. När vi skulle skiljas efter en vecka på hälsohemmet frågade jag Malin om vart hon skulle undervisa nästa gång. Jag skulle med, allt annat var otänkbart i min värld. Men svaret jag fick var inte det jag väntat mig. Jag ska på en yoga och träningsresa till Portugal, men du är inte välkommen. Lång i ansiktet stod jag där och undrade vad jag hade gjort fel? Du är för sjuk, var förklaringen. Men lite senare i höst ska jag undervisa i en gammal kvarn i Frankrike. 9 deltagare på 5 personal. Där kan du få boka en plats. Malin som nu var min nyfunna guru fick föreslå exakt vad som helst just då. Jag ville ha MER.

Jag bokade två platser till Frankrike och tog med en väninna och den resan blev nästa vändpunkt för en avstängd fröken duktig. Jag hade tidigare blivit tilldelad en samtalscoach i Skövde av mitt försäkringsbolag. En klassisk kvinna i hennafärgat hår och randiga linnekläder som varsamt la huvudet på sned och berättade för mig att det var nu synd om mig och planen hon presenterade för mitt tillfrisknade var att göra absolut ingenting. Jag blev skjutsad dit av min man, fick en timmas medlidande och blev skjutsad hem igen. Till slut blev jag förbannad, var det meningen att jag skulle tycka MER synd om mig själv när jag åkte hem än innan jag gick dit? Jag vägrade gå dit. NUSKADUGÖRAINGENTINGTANTEN är idag ett känt uttryck i min familjs vokabulär. Och hon är en stor anledning till att jag idag själv är utbildad coach och guidar kvinnor och män som drabbats av utmattning. Men tillbaka till Frankrike. Någon vecka innan avresa ringer en kvinna vid namn Cristina och berättar att hon är min samtalscoach den här resan och vill intervjua mig för att vara bättre förberedd för att kunna hjälpa mig. Nej tack svarar den här bestämda fröken. Samtal är jag rätt klar med och berättar om min ovan nämnda tant.
Cristina skrattar och berättar att jag självklart bestämmer själv men gärna får testa ett samtal med henne, jag behöver ju inte dra hela coachkåren över en och samma kam. Så sagt och gjort landade jag in i en stol under två vackra gamla träd i en ruin en brittsommardag i Frankrike 2011.
Cristina blev den sista pusselbiten för att kunna lägga mitt nya pussel, biten som gav mig verktyg till min inre resa. Det Malin påbörjat med sin magiska yoga och meditation kompletterades nu med samtal som möblerade om min syn på mig själv och min plats i livet.
Från att vara min största fiende så guidade Cristina mig mjukt men bestämt till nya stigar att vandra. Där jag inte längre presterade in absurdum för att söka bekräftelse utifrån. Utan att istället krama varsamt på mig själv och berätta för den där lilla fyraåriga flickan därinne som myntade begreppet kan själv redan 1979 att hon är fantastisk som hon är. Att jag inte behöver prestera för att vara berättigad kärlek. Att jag är unik och värd min plats även utan att ge bort hela mig, hela min kraft och allt mitt ljus till alla jag möter.
När jag sedan återigen ska skiljas från nyfunna vänner i Frankrike, Malin och Cristina hör jag min mun säga, återträff, det har vi hemma hos mig!!
Så jag hade nog allt kvar en hel del av den där bekräftlseknarkaren ändå….
Men just DEN meningen kom att förändra HELA mitt liv. Den inbjudan gjorde att jag kom hem till min man, la om ritningarna på hans bygge av jaktstuga på gården, till att bli en yogasal, ett kök, en matsal och flygelbyggnaderna fick bli hotellrum. Det skapade embryot till det vi än idag driver tillsammans. Skalkariket.

Och i maj 2012 stod hon där, min guru, min lärare min nyfunna vän och klippte bandet till min alldeles egna yogasal. Malin, om du läser detta, mitt absolut varmaste och kärleksfullaste tack. Du är generös som få, godhjärtad som din mamma och en stor inspiration för många. Men för mig, är du min. Bara min. den som kom med ljuset och la grunden för den lilla fyraåriga flickan att våga stå stadigt på idag.

Min resa till yogainstruktör, föreläsare och livscoach har varit en krokig väg. Att följa med i livets bergochdalbana är inte alltid lätt. Men det vi lär oss på vägen är kanske det som ÄR livet? Så många år i mitt liv trodde jag att jag hade kommandot, att jag styrde. Att jag satt i förarstolen i min bil. Och det som jag kämpade med varje dag, var så livet skulle vara. Så när min utmattning slog av benen på mig fick jag snällt sätta mig i baksätet några år och parkera min bil på en liten skogsväg. Köra av motorvägen och pausa den fartblinda Karin. Inte bara en gång utan två gånger tvingades jag ta den här avstickaren. Jag lämnade inredningsbranschen för gott, la all min kärlek på Skalkariket och sadlade om. Tog ansvar för MIG och bytte bana i livet. Jag ser nu när jag sitter med facit i hand vilken omvälvande förändring jag gjort. Vart det tagit mig och vad jag offrat och fått som gåvor på vägen. Först nu ser jag hela bilden, först när vattnet lugnar sig i min spann klarnar det och jag kan se saker klart. Jag ser var jag hamnat i offer rollen och jag ser var jag varit hjälparen och var jag fått kliva fram och prestera. I min föreläsning har jag ofta hämtat hem mig själv genom att se mig själv i metaposition (utifrån) i relation till dramatriangeln.
För att nå en balans i mitt liv, ha MIG i centrum av MIG, så behöver jag sträva mot mitten av triangeln. För mycket prestation leder till en auktoritär personlighet.
Anpassar du dig till fullo efter alla andra, kommer offerkoftan att börja klia och martyrskapet är inte långt borta. Om du enbart hjälper alla andra kommer du till slut att utplåna dig själv.
Jag har så svårt att hålla mig i mitten på dramatriangeln, jag hamnar så lätt längst ut i ett hörn. Allt eller inget. Högt eller lågt. Svart eller vitt. Jag förstår att yogan och meditationen kom till mig för att trubba till vassa kanter. Skapa en gråskala i mitt liv, ge mig utrymme att reflektera. DRAMATRIANGELN ÄR VÅRA TRE YTTERLIGHETER, PRESTERAREN ANPASSAREN OCH HJÄLPAREN. PRESTERAREN I mitt yrkesliv har jag alltid haft skyhöga krav på mig själv. Där har jag parkerat mig i presterarhörnet. Att prestera är synonymt med att finnas. Utan prestation existerar inte mitt yrkesmässiga jag. Jag har alltid presterat, varit den duktiga flickan, kört på, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och kört. Allt går, det finns bara en väg framåt. Rakt fram. Över stock och sten. Inte runt hindren, utan rakt över. Inte lirka mig fram, backa känna in och Välja väg. Nej, rakt fram och NU. Det är mitt sedan barnsben invanda mönster, som jag själv skapat. Och ack så lätt jag har att falla tillbaka dit. NÄR parkerar DU dig i presterarhörnet av triangeln i DITT liv?

HJÄLPAREN

I relation till  mina barn hamnar jag oftast i hjälparen. Och jag tror inte att jagär ensam där. Vi vill så väl, vi vill ge våra barn allt. Tid, materiella ting, kärlek, uppmärksamhet och ovillkorlig uppoffring. Jag har varit och är en stor curling förälder. Och när jag skilde mig höjdes den nivån< ytterligare ett snäpp. Att jag parkerat mig i hjälparen hela mina barns uppväxt har inte gett dem något som skadat dem, tvärtom. De har vuxit upp till två självständiga och fantastiska individer.
Och att ohämmat finnas där för dem är mitt sätt att se på föräldraskapet. Det är min väg, hur andra gör eller tycker eller fostrar. Det är säkert en bra för just dem, men det här var den väg JAG valde. Men i andra delar av mitt liv, försöker jag att ha jämnvikt mellan att ge och att ta emot hjälp. När hamnar DU kanske lite för långt ner i DITT hjälpar hörn?

ANPASSAREN

När anpassar jag mig?
För en eldig person som mig tänkte jag först. Jag anpassar mig aldrig.
Men så fel jag hade. I många situationer har jag anpassat mig in absurdum. Oftast i relationer till min partner eller mina vänner. Anpassat mig så jag till slut tappat bort mig själv, min vilja, min längtan, min kärna. Och i många timmar i terapistolen har jag funderat på VARFÖR? Rädsla. Rädsla för ensamhet. Rädsla för att bli övergiven. Rädsla för att inte vara omtyckt. Rädsla för att inte få vara delaktig. För motsatskänslan till kärlek är inte hat. Det är rädsla. Där ligger nyckeln för mig.
Jag har aldrig passat in, in i det naturliga sociala samspelet. Jag tror mycket ligger i att jag aldrig gick på dagis eller förskola när jag var barn. Jag växte tryggt upp med mamma och farmor. Men inte så mycket barn runt mig. När jag väl kom till skolans värld var det väldigt svårt att läsa spelet, koderna de andra barnen emellan som jag inte förstod alls. Jag sökte min frökens uppmärksamhet istället, och fick den naturligtvis, jag var ju den duktiga flickan i klassen. Hon som fröken kunde be läsa högt för resten av klassen och sen gå och sätta sig i lärarrummet med en kaffe en stund. Ja, så funkade det faktiskt i en liten byskola i början på 80-talet. Jag var den duktiga flickan som fröken kunde placera vid de stökigaste av pojkar och jag tog min uppgift på fullaste allvar.
Idag i vuxen ålder kan jag se vad det gjorde med mig, hur jag som bekräftelsetörstig liten flicka la lager på lager på mig själv av ansvar. Ändå har jag alltid betraktats som den naturliga ledaren, den som går först, hörs mest och som banar väg för andra. Men aldrig på mina egna villkor. Utan hela tiden på andras villkor, för att få behålla min position, min plats i gruppen. Jag har aldrig haft en riktig anställning i hela mitt liv. Sedan 1994 när jag gick ur gymnasiet har jag fungerat i ledande position och som egen företagare. Som jag längtar efter en roll, en plats i en grupp och att ta av mig manteln av ansvar som att driva företag betyder.
Så använder jag metaposition igen och tittar på mig själv utifrån, och skrattar.
Det ÄR inte jag, jag har fortfarande inte hittat en bekväm plats i en grupp.

2016 fyra år efter jag startat upp och framgångsrikt drivit mitt rike, skalkariket kom nästa livskris. Jag växte ifrån mig själv. Min plats, mitt äktenskap och livet kändes instängt och stagnerat. Jag hade i december 2015 fyllt 40 år och kalla det fyrtioårskris eller livskris är nog befogat. Jag stod mitt i allt det vackra vi hade skapat, jag guidade i yoga och meditation dagligen.
Men någonting fattades, någonting skavde.

Resultatet blev en hjärtskärande och fullständigt vedervärdig skilsmässa. Familjen var inte alls beredd på de tankar och sanningar den här frun och mamman burit på en längre tid. Men hela mitt inre
skrek högt, jag var tvungen att följa mitt hjärta. Min inre röst och min längtan ut, ifrån och bort. Deföljande åren var en strid från morgon till kväll, vi stred om allt. Barnen då 14 och 16 år gamla togparti och avstånd. och under sex månader varken såg jag eller pratade med min dotter. Det var de värsta sex månaderna i mitt liv. Att veta att hon fanns, bara någon mil bort, men att hon valde bort mig som mamma. Så samtalet 1 december 2016 på min födelsedag när hon ringer för att gratulera mig, var det mest känslofyllda och varmaste samtal jag någonsin fått. Där och då bestämde
vi oss för en trevande fika på stan, och efteråt följde hon med sin mamma hem till sitt nya rum med fransk balkong och sjöutsikt jag varsamt gjort i ordning åt henne, för att fortfarande än idag bo hos sin mamma. Med starkare och vackrare band oss emellan i bagaget är hon idag en snart vuxen kvinna på 19 år och snart stundar studenten och att stå på egna ben.
Vår son var äldre vid tillfället för skilsmässan, 16 år och hanterade det lite lättare. Han flyttade med sin mamma, men har haft en fin kontakt med sin pappa under hela den här resan.
Tack gode gud för honom de sex månader jag var utan vår dotter. Han höll sin mamma sysselsatt och gav mycket kärlek och närvaro för en trasig mamma. Hon som var SÅ så säker på att om hon
bara gick sin egen väg, bröt upp, stod längst upp på sin egen barrikad, s. Skulle fylla tomrummet inuti och få uppleva euforisk lycka.
Nu låter det som att jag inte tog någon hänsyn till mina barn och att de fått bära en tung börda. Det kan nyanserat beskrivas tvärtom. Jag parkerade mig i anpassarhörnet och höll på att bränna ut mig en tredje gång i mitt ansträngande att vara mina tonåringar till lags. Motsatsen till kärlek är rädsla -, kommer ni ihåg? Och rädslan drev den här mamman ganska hårt de här åren.
Men den här resan var livsnödvändig för att få frigöra den lilla fyraåriga flickan som behövde få komma fram, få utrymme och space. Få bekräftelse utan prestation och få tryggt vaggas av mig, och
bara mig. Ingen annan kunde göra den resan åt mig. Ingen. Din inre resa kan inte köpas för pengar. DIN INRE RESA KAN INTE KÖPAS FÖR PENGAR. Den mödosamma resan kan bara du göra själv.
Och på andra sidan där jag nu står finns en trygg liten flicka och en stor stark kvinna som båda får utrymme i samma kropp. De samspelar och själen har fått landa, ta plats och fylla tomrummet jag
kände 2016. Idag finns inte mycket som rycker mattan under fötterna på mig, även om jag upplevt både höga toppar och djupa dalar de senaste åren. Det finns en grundtrygghet som skapades av mig,
och bara, bara mig. Den kommer bära både min fyraåring och mitt vuxna jag på starka armar nu fram genom livet. Vart det än tar mig.
Jag fick dock den vackraste och mest dyrbara presenten den 2 oktober 2018. Då föddes vårt första barnbarn. Alfons. Min Alfons. Såklart har jag inte burit honom. Han är min son Oliver och hans
Annas lille prins, eller kung som jag brukar benämna honom. Kung Alfons. Min son blev alltså pappa 18 år gammal, och jag farmor när jag var 43 år. Och på alla hjärtans dag 2021 föddes prinsen.
Alfons lillebror Hugo. Och den lilla familjen är fulländad.
Alla de här positiva händelserna i familjen och sedan ett sjukt tufft år 2020 med covid 19 för mig yrkesmässigt gjorde att vi sakta, sakta började resonera med varann igen. Jag och barnens pappa. Han
bodde kvar på den vackra gården där jag byggt upp verksamheten med yoga och konferensanläggning. Kanske, kanske skulle vi kunna efter fem års krigade jobba på förlåtelse och
samarbeta igen?
Ville vi verkligen låta våra barn och barnbarn växa upp med den här striden som en arvsynd? Tillvilken nytta ?
Många kvällar spenderades med samtal om vart vi gått fel, vad som orsakat prestige och strider. Vi är båda två starka personligheter med en autopilot som gärna slår på presteraren. Kampen blir då ett
faktum. Men med ordet förlåtelse som ledord för 2020, bestämde vi oss för att det skulle gå. Inte bara för våra barn och barnbarns skull. Utan även för vår egen. Att leva utan att förlåta skapar
bitterhet och på sikt även sjukdomar, det är jag helt säker på. Undanpressad sorg och ilska skapar saker i både din kropp och din själ som definitivt inte gynnar dig. Och på nyårsafton 2020 invigde jag åter Skalkariket med en yogaklass för mina trogna yogis, de som längtat efter den vackra anläggningen jublade. Vi hittade en ny väg att förhålla oss till och vi är idag båda mycket bättre
föräldrar, farföräldrar och även om vi vågar se sanningen i vitögat, bättre människor.
Så min resa påverkade en hel familj, på gott och ont. Men där vi står idag, med den trygga varma och respektfulla grund vi nu byggt. Hade inte varit möjlig utan den här inre och yttre resan. Den har gett oss ett lugn.
Visst är det ändå fantastiskt. Att det värsta som hänt i mitt liv, blev det bästa. Och allt som det förde med sig gav en effekt på oss alla. Idag är vi måna om att lyfta varandra, hjälpas åt. Finnas och ständigt påminna oss själva om att det vackraste, det finns inom oss.

Så kom alltid ihåg:

  • Låt din kraft stanna hos dig, inspirera andra, sprid ljus, men behåll din kraft. Ge inte bort den, utan din kraft kan du inte existera. Låt ingen klampa in och TA din kraft eller utnyttja dig.
  • Läk gamla sorger och sår, våga förlåta. Inte för motpartens skull, utan för DIN din skull.
    En obearbetad och inte förlåten skuld eller konflikt suger all din energi även om du inte tänker på den dagligen. Du behöver inte verbalt säga förlåt till den du behöver förlåta. Det
    räcker att du känner förlåtelsen inom dig. För att DU du ska kunna gå vidare.
  • Ge din kropp, din själ och ditt andetag näring varje dag. Tanka kroppen med bra ren mat utan tillsatser. Håll nere kaffekonsumtionen till två koppar per dag. Din kropp kommer tacka
    dig. Gå inte på ständiga koffeinkickar för att orka mer än du egentligen gör.
  • Mata själen med goda tankar och vackra människor som också sprider ljus istället för mörker.
    Och tacka varje morgon för att du har dina andetag, att de håller dig vid liv. Och lova vara rädd om de antal andetag du tilldelades när du föddes, som vi inom yogans filosofi tror på.
    Slösa inte bort dem på oroliga fladdrande korta andetag högt upp i bröstet. Låt din andning landa i magen. Varje dag. Varje timma. Varje minut. Och varje andetag.
  • Var rädd om din familj. Din klan och dina blodsband. Du föddes in i den familj du har av en anledning. Vörda den så gott du kan. Hur den än ser ut.
  • Våga drömma, våga förverkliga och VÅGA våga vara DU!!

Varm kram Yogafröken