inst_icofb_badge

ENSAM TVÅSAM.

 

Som Molly Sanden sjunger:

För jag vill ta det långsamt
Och du vill leva snabbt
Om vi kan blicka långt fram
Hinner vi ikapp

 

 

Alla som lever i en relation eller har levt i en relation vet att det är en slingrig väg att gå.

Att det är en ständig dynamik, en balansgång mellan givande och tagande.

Och alla har med sig sin ryggsäck, sitt förflutna in i en relation.

 

Hur gör man?

Hur lär man sig att kommunicera på sin partners språk?

Kan jag förändra mig och måste jag det?

 

1000 frågor och lika många svar. Relationer är en dans, du träffar och lever med just din partner av ett syfte tror jag. Att alla vi möter har något att lära oss av, och om din livskamrat är olik dig har du mycket att lära. Försök se det så, som en ständig resa i att utvecklas och att lära av varann.

 

Alla människor som kommer in i vårt liv, kommer av en anledning. Är min tro. Att de vägar som korsas har en mening. Jag har gett mig själv ett löfte det här året. Att ta vara på alla människor som korsar min väg 2019. Ge dem min fulla uppmärksamhet, och lyssna på riktigt. Ta alla chanser som kommer till mig att nätverka och fylla mitt liv med just människor.

 

Min livscoach jag går hos i Stockholm, sa för ett tag sen. Det finns en anledning till att vi träffades, du och jag. Och jag är helt övertygad. Vi kommer följas åt länge, och har en önskan att få göra, utveckla och skapa saker tillsammans.

 

Men så åter till ensam tvåsam.

Att leva i en relation men känna sig ensam, inte sedd, inte hörd eller inte känna tillit eller tilltro. Det är nog den ensammaste känslan vi kan känna. Att ha en tvåsamhet men inte känna den.

 

Men den går att förändra jag lovar. Det är en resa, som är ständigt pågående och kräver en hel del jobb från dig. Men det går. Och jag får just nu följa några par som gör just den resan. Och det är vackert att se.

 

Min personliga åsikt, alltså mitt ställningstagande mig privat. Är sanning. Att våga stå i din egen sanning men att presentera den varsamt.  Att vara sann, inte undanhålla eller ljuga. För en liten lögn, en undanhållen sanning som sedan tinar och kommer upp till ytan efter ett tag, skapar så mycket skada i din relation vad det gäller tillit och ömsesidighet. Att det kan gräva så stora hål att botten till slut går ur.

 

Och den enda människa du kan förändra är du själv, ja det är sant. Men det är bådas ansvar i en relation, att  tillfredsställa sina egna men också sin partners behov. För hur ser relationen ut om du bara ser till dina egna behov, eller om din partner bara ser till att tillfredsställa sina? För att kunna dansa den där dansen som en relation innebär, krävs det att båda för, och båda följer. Men det är så lätt att det blir som i justpardans, en styr och en följer. Och då uppstår den där ensamheten i tvåsamheten. Iallfall enligt mig, och det är inte den som styr som bär hela ansvaret för att relationen blir ensam. Det vilar lika stort ansvar på den som följer att ta över rodret och styra ett tag. Att dansa, på riktigt.

 

Men mitt absolut viktigaste råd, var sann. Undanhåll inte sanningar. Och ge din partner full transparens, så skapar du enligt mig personligen en tvåsam relation.

 

Det finns säkert många som inte håller med mig, och det har jag full respekt för.

 

Och då återkommer vi ju till min personliga åsikt igen.

Sanning. Bara DU vet vad som är din sanning.

Den jag personligen, här i min egen blogg skriver om här. Är min sanning.

 

Så sätt dig och fundera över en kopp kaffe kanske så här på en ledig söndag.

Vad är DIN sanning.

 

Ha en fin dag, här kommer vi nu traska ner till Hagabadet och ta en yinyogaklass tillsammans.

Det längtar vi efter.

 

Varm kram

Karin

Måla upp bilden av att det du drömmer om redan har hänt

Karin Rosell ger dig en handlingsplan för att förverkliga dina drömmar.

 

 

Idag bjuder jag dig på en guidning till att enklare nå sina mål. Jag vill inte att du ska nöja dig med att ha en lista på kylskåpet där det står vad du längtar efter, utan att också ska ha en handlingsplan som steg för steg hjälper dig att förverkliga din dröm. Här får du en.

 

När du väl landat vad DU innerst inne längtar efter ber jag dig sätta dig i en lugn miljö och se om du kan visualisera drömmen.

Jag vill att du ska känna, se och på alla sätt uppleva drömmen som om den redan slagit in. Måla upp bilden för ditt inre, gärna med starka färger, och låt känna den i hela kroppen. När du landat i drömmen och känner att den är sann i hela ditt system, vill jag att du försöker tidsbestämma var i tiden du befinner dig. Om en vecka, om ett år eller om fem år?

Så vandrar du sakta tillbaka i tiden från tidpunkten som du valt och funnit rimlig för att just det du drömmer om kan bli verklighet. Du startar i stadiet att det redan hänt, och ser vad som hindrat dig från att uppnå det redan idag. Är det verkliga hinder eller bara föreställningar som du själv har skapat?

 

Själv kommer den här yogafröken sätta sig med ett bokprojekt som hon länge drömt om, och vips finns drömmen på riktigt, det gäller bara att varsamt våga ta det första steget på resan.

Jag önskar dig en härlig helg, själv tog vi en lång sovmorgon här. För att sen gå till vårt favorit gym i Haga, där jag passerade 4000 m på roddmaskinen idag, känns i armarna vill jag lova. Belönade mig med bastu och varm pool efteråt och en iskall arktisk dusch. För att piggna till igen. När jag kom ner till receptionen hade Magnus varit gullig och fixat lunch och favoritkaffe till fröken. En ljuvlig champinjonsoppa med salladsbuffe och surdegsbröd med vegansmör to die for!!! Och en latte till sin kaffeälskande fröken. Nu sitter jag åter hemma i soffan och skriver den här bloggen innan en golflektion stundar och som belöning har kärleken lovat att gå på Dorsia ikväll.

Dorsia har en speciell plats i mitt hjärta, har ni inte besökt Hotellet och restaurangen Dorsia i Göteborg, GÖR det!!

Dorsia är ett franskinspirerad hotell mitt i stan, med så mycket känsla. Och jag och Magnus hade en av vår vackraste date just här för några år sedan. Och mer romantisk miljö får du leta efter.

Med hopp om att du hittar din dröm och även når den, så kanske vi snart ses på en yogamatta nära dig!

 

Varm kram, Karin

 

LÄNGTAN

Jag har just landat i soffan efter en låååång dag.

Många många mil i bilen är avverkade och jag njuter just nu av att sitta här i vår lilla lägenhet på avenyn i Göteborg omgiven av levande ljus och ett glas bubbel på soffbordet.

På spisen puttrar en sen middag då jag väntar in mannen i mitt liv, som är på väg hem från jobb i Norge. Även han med många mil i bil när han äntligen anländer.

 

I kväll har jag realiserat något jag längtat efter så många år.

Något som pockat på min uppmärksamhet länge men som jag ignorerat och stängt in igen, trots att jag guidar över 100 själar varje vecka till att hitta sin längtan och göra den till verklighet. Tokigt va?

 

När jag var 8 år fick jag för första gången sätta mig på hästryggen, och omedelbar kärlek uppstod. Ljuv musik och en stark längtan att få uppleva symbiosen mellan djur och människa igen. Och den som öppnade den dörren var en hingst vid namnet Stormhur. En islänning med mycket vilja och ett lynne som fick även den här bestämda damen att blekna.

Där och då hittade jag hem, och mina år fram till tonåren spenderades i stallet.

 

Så kom livet emellan och min längtan tillbaka till stalldoft och hästryggen förpassades längst bak i prioriteringen. Alltså inte alls.

 

Så ger livet oss det vi behöver, bara vi lyssnar!! SER. KÄNNER!

 

Jag har en kollega här i Göteborg som har en häst, en islänning det klart. När vi skulle ha ett event tillsammans på NÄÄS fabriker i somras gav hon mig möjligheten att sitta upp på hennes häst. Tillbringa tid i stallet, och dra långa andetag med stalldoft igen. Och pang, gammal kärlek rostar aldrig.

 

Idag har jag fått ta min första ridlektion på 30 ÅR, och snacka om meditativt tillstånd. En sekund av tankarna far iväg någon annanstans och du har ett flera hundra kilo tungt djur som går åt ett helt annat håll än vad du tänkt. Total närvaro, total koncentration och ren och skär lycka.

 

Att fylla livet med LIV!!!

Att ge dig själv respekten och tiden, kärleken och närvaron att först ta reda på vad du längtar efter och sen verkligen ta tag i din längtan och GENOMFÖRA den. Halleluja, livet glittrar.

 

Så min vän, en kväll så här i soffan med kanske ett glas vin som yogafröken.

 

VAD LÄNGTAR DU EFTER???

 

GÅ UT OCH HÄMTA HEM DET!!!

 

Så nu vet jag att alla dagar räknas, och den där grå dagen för två år sedan när jag kämpade mig ner till Varberg fast jag var HELT slutkörd för en yogadag, gav belöning mer än jag kunnat ana. En nyfunnen vän och kollega i Malena. Och det, det kan aldrig mätas i kronor och ören. Det är den största rikedomen. Och jag är galet tacksam att våra vägar har korsats.

 

Tänk, när vårt hus är klart här nere i Göteborg i november i år, har jag inte bara en nyfunnen vän, jag har även den största gåvan att få dela ett gemensamt intresse, förutom yoga, kan vi åka till stallet. Och njuta.

 

Så vad vill jag säga med detta?

 

UT OCH UPPLEV!!!!

LEV!!!

 

Och det du ska slösa med i livet är kärlek.

 

Jag har fått kramar och kärlek av båda mina barn i vecka, riktmärken på att jag går min väg, men de älskar mig och respekterar sin mamma mer än någonsin. Jag har fått krama på, pussa på och mata mitt barnbarn, hans leende är det vackraste jag vet. Just nu planerar vi vår först gemensamma skidsemester med lille Alfons och hela bröstet blir varmt av bara tanken. I detta nu plingade det i min mobiltelefon och min svärdotter skickade ytterligare ett varmt meddelande.

 

Och snart, snart vet jag att den där enda kärleken, den vi alla går och hoppas på ska hitta oss någon gång i livet, en partner du älskar, avgudar, retar dig på, och kan gå genom eld och vatten för. Han, ja han jag får dela mitt brokiga liv ihop med, han är snart snart hemma från grannlandet i väst.

 

Och hur omvälvande det här livet än må te sig, då jag vaknade i min yogastuga på ön i morse, åkte 7 mil åt fel håll för att hämta hem min dotter hos sin pojkvän, passerade min lägenhet i Skövde för att packa och nu landat i mitt tredje hem i Göteborg ikväll. Så vet jag, my home is where my heart is.

 

Så mina vänner, var du än befinner dig i livet just nu. Ljusaste ljust eller mörkaste mörkt. Det blir bättre, jag lovar. Idag när jag berättade för min ridinstruktör att jag 2011 låg som ett kolli i en säng med en förlamad högersida i sex månader tittade hon på mig som ett frågetecken. Och just där, just då, insåg jag vilken sjuhelvetes resa jag gjort.

 

Så tack, tack livet och tack till mig, och min galna tro på att allt, verkligen allt GÅR!!!

 

Kärlek och kramar till just dig

 

Karin

 

 

 

 

ETT VATTENHÅL, EN OAS. VILKEN ÄR DIN?

Verkligheten, har jag blivit matad med så många år. Du måste ju se hur det ser ut i verkligheten. Jag backade försökte foga mig och se det som presenterades för mig. Men jag såg det inte, och framförallt, jag KÄNDE det inte.

 

Så här med lite distans, ser jag i backspegeln att jag blev presenterad för en annan människas verklighet, och förväntades att se och känna samma sak.

Och vi utsätts för det varje dag. Verkligheten. Men stanna upp en stund, andas några djupa andetag och känn. Är den verklighet som du presenteras för DIN sanning eller är det någon annans längtan, någon annans sanning?

 

Vi har tyvärr, även jag, jag lovar i allra högsta grad, samma benägenhet att projicera våra egna sanningar på vår partner (förlåt Magnus) våra vänner, våra kollegor och våra barn.

 

Att ha barn som börjar bli vuxna och startar sina egna liv är en prövning i sig vill jag lova. Att inte lägga mina erfarenheter i deras knä och hålla i taktpinnen. Utan gå bredvid och hålla om och fråga, hur vill DU ha det? Kan jag hjälpa dig? Inte villkora kärlek och hjälpsamhet som förälder utan låta ungdomarna ta sina beslut och stötta därefter. Förstå att den sanning och verklighet JAG lever i inte är deras. Inte deras mall, deras mål och förhoppningsvis inte deras livsregler.

 

För att kunna känna in, förstå och backa. Inte klampa på i min partners, mina kollegors, mina vänners eller mina barns liv har jag min oas där jag alltid kommer tillbaka till kärnan. MITT center. JAG.

 

Min ö, som jag skämtsamt kallar den. Torsö, en ö i Vänern där jag har mitt yogahus. Där kan vovven springa fritt, där tänder jag en knastrande brasa, dricker kaffe i en för stor tjocktröja och raggsockor innan yogamattan rullas ut och jag får tid för MIG.

 

Min kropp, min själ, mitt andetag. Tystnad, levande ljus, kanske lite rökelse. En favorit doft, en vacker morgon, följt av en långsam promenad längs vattnet.

 

Här kommer insikter och sanningar upp. Här får jag vara HELA mig, bara MIG. Inga förväntningar, inga etiketter, inga titlar. I AM. Som den ett år långa kurs jag kommer gå i Stockholm under 2019 heter. För att just bli det. MER JAG.

 

Det har jag också som tema på min yogaretreat jag bjuder in till i mitt yogahus på ön i april.

 

Vi kommer yoga över 6 timmar, vi kommer meditera vid vattnet, gå promenader i tystnad, bli guidade i attraktiv framtid, gräva fram guld och glitter inom just DIG, äta god vällagad mat, sitta och tomglo med en god bok framför brasan i yogasalen och få en timmas massage var av vår fantastiska massör. Jag kommer också samla en och en för ett personligt coachingsamtal under helgen för att spegla dig att bi just det. MERA DU!!!

 

Så, om du ännu inte hittat din oas, din plats. Kom och låna min en helg i april, så gräver vi fram just DIN plats. INOM DIG!!!

 

Kramar och kärlek från yogahuset på ön.

 

Karin

 

www.yogasoulmate.se

 

stressfrialivet.se på instagram

 

SORK- ETT VERKTYG ATT TA TILL I DIN VARDAG

 

Jag sitter ju dagligen med klienter som brottas med exakt samma dilemman i livet som du och jag. Jag har förmånen att få följa och coacha människor, men behöver självklart även jag guidning ibland.

 

Jag har förmånen att få testa olika sorters coaching, och får till mig så mycket verktyg som jag kan använda i min vardag för att göra just mitt liv rikare. Mer nyanserat och få tillgång till alla färger på min palett, inte bara vitt och svart som är SÅ lätt att fastna i.

 

Just nu har jag just metoden SORK hämtad från kbt som lite ledstjärna i min vardag.

Jag är ju en ganska bestämd flicka, kan du känna igen dig i det?

Eller har du formats till den som har svårt att fatta beslut?

 

SORK hjälper dig att se vad just du har för livsregler som du lever efter och hur de kan hjälpa dig, men också sätta krokben för dig i din vardag.

Och det är ju just de där krokbenen, eller kullerbyttorna i livet som ställer till det för oss. Och därmed skapar stress, och i förlängningen även ängslan och tillslut även ångest.

 

Livsregler kan du vara medveten eller helt omedveten om, och oftast har de skapats tidigt i ditt liv. Du kopierar dina närmaste förhållningssätt till livet, eller så finns någon specifik händelse som skapat de hos dig?

 

Så blir just det normen för hur du tänker, tycker och reagerar och agerar i ditt liv.

Jag kallar det för autopiloten, min autopilot tar över och jag agerar helt efter de regler jag faktiskt efter mycket funderande kom fram till skapade redan som 4-åring.

Så när mina känslor tar över, när jag inte längre handlar rationellt, tar helt enkelt min 4-åring över och styr mina handlingar i min nu vuxna 43-åriga kvinnas liv.

 

Det kan ni nog alla räkna ut hur det ter sig. Och vad det skapar. En 4–åring har inte riktigt den livserfarenheten en 40-årig kvinna behöver för att fatta rationella beslut, eller hur?

 

Det som ÄR så bra är att jag själv nu coachar mig i min vardag. Ok, Karin, var det 43-åriga Karin eller 4-åriga Karin som fattade DET beslutet. Den kommentaren eller åsikten, var kom DEN ifrån. Min ljuvliga lillasyster har lite samma släng av sleven som jag. Och hon har ett uttryck jag ÄLSKAR; -Vad sa munnen nu?

Som om att den pratar av sig självt, vare sig det kom en groda eller något som förminskade dig själv.

 

Situation    Vilken situation triggar mig och min autopilot?

Organism   Vilka tankar och känslor uppstår?

Respons      Hur agerar jag?

Konsekvens   Vad blir konsekvensen på detta kort respektive långsiktigt?

 

OM du vågar ställa dig dessa frågor när det kör ihop sig och skapar stress eller oro i ditt liv och vågar svara ÄRLIGT inför dig själv, så får du snart ett mönster som du själv kan studera. OK, vilka livsregler har JAG skapat i mitt liv egentligen, och HUR påverkar de mig?

Du kan själv välja att resonera med din partner, en vän eller gå till en coach.

För att se om du kan få hjälp att få in mer färg i ditt liv, mer färgskala att spela på. Inte bara svart eller vitt.

Och på så sätt skapa MINDRE stress i ditt liv!!

 

Har du frågor eller är nyfiken, skicka mig ett mail, så kanske jag kan guida dig i den här övningen.

 

 

Ha en fin stressfri kväll.

 

Varm kram

 

Karin

 

www.yogasoulmate.se

 

instagram: stressfrialivet.se

 

 

 

 

 

En ny väg, ett stressfritt liv.

Min resa till yogainstruktör, föreläsare och livscoach har varit en krokig väg. Att följa med i livets bergochdalbana är inte alltid lätt. Men det vi lär oss på vägen är kanske det som ÄR livet? Så många år i mitt liv trodde jag att jag hade kommandot, att jag styrde. Att jag satt i förarstolen i min bil. Och det  som jag kämpade med varje dag, var så livet skulle vara. Så när min utmattning slog av benen på mig fick jag snällt sätta mig i baksätet några år och parkera min bil på en liten skogsväg. Köra av motorvägen och pausa den fartblinda Karin.

Inte bara en gång utan två gånger tvingades jag ta den här avstickaren. Så sadlade jag om, tog ansvar för MIG och bytte bana i livet. Jag ser nu när jag sitter med facit i hand vilken omvälvande förändring jag gjort. Vart det tagit mig och vad jag offrat och fått som gåvor på vägen.

Först nu ser jag hela bilden, först när vattnet lugnar sig i min spann klarnar det och jag kan se saker klart. Jag ser var jag hamnat i offer rollen och jag ser var jag varit hjälparen och var jag fått kliva fram och prestera. I min föreläsning har jag ofta hämtat hem mig själv genom att se mig själv i metaposition (utifrån) i relation till dramatriangeln.

 

För att nå en balans i ditt liv, ha DIG i centrum av DIG, så behöver vi sträva mot mitten av triangeln. För mycket prestation leder till en auktoritär personlighet.

Anpassar du dig till fullo efter alla andra, kommer offerkoftan att börja klia och martyrskapet är inte långt borta.

Om du enbart hjälper alla andra kommer du till slut att utplåna dig själv.

Jag har så svårt att hålla mig i mitten på dramatriangeln, jag hamnar så lätt längst ut i ett hörn. Allt eller inget. Högt eller lågt. Svart eller vitt. Jag förstår att yogan och meditationen kom till mig för att trubba till vassa kanter. Skapa en gråskala i mitt liv, ge mig utrymme att reflektera.

PRESTERAREN

I mitt yrkesliv har jag alltid haft skyhöga krav på mig själv. Där har jag parkerat mig i presterarhörnet. Att prestera är synonymt med att finnas. Utan prestation existerar inte mitt yrkesmässiga jag. Jag har alltid presterat, varit den duktiga flickan, kört på, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och kört. Allt går, det finns bara en väg framåt. Rakt fram. Över stock och sten. Inte runt hindren, utan rakt över. Inte lirka mig fram, backa känna in och Välja väg. Nej, rakt fram och NU. Det är mitt sedan barnsben invanda mönster, som jag själv skapat. Och ack så lätt jag har att falla tillbaka dit.

NÄR parkerar DU dig i presterarhörnet av triangeln i DITT liv?

HJÄLPAREN

I relation till mina barn hamnar jag oftast i hjälparen, jag tror inte att jag är ensam där. Vi vill så väl, vi vill ge våra barn allt. Tid, materiella ting, kärlek, uppmärksamhet och ovillkorlig uppoffring. Jag har varit och är en stor curling förälder. Och när jag skilde mig höjdes den nivån ytterligare ett snäpp.

Att jag parkerat mig i hjälparen hela mina barns uppväxt har inte gett dem något som skadat dem, tvärtom. De har vuxit upp till två självständiga och fantastiska individer.

Och att ohämmat finnas där för dem är mitt sätt att se på föräldraskapet. Det är min väg, hur andra gör eller tycker eller fostrar. Det är säkert en bra för just dem, men det här var den väg JAG valde.

Men i andra delar av mitt liv, försöker jag att ha jämnvikt mellan att ge och att ta emot hjälp.

När hamnar DU kanske lite för långt ner i DITT hjälpar hörn?

ANPASSAREN

När anpassar jag mig?

För en eldig person som mig tänkte jag först. Jag anpassar mig aldrig. Men så fel jag hade. I många situationer har jag anpassat mig in absurdum. Oftast i relationer till min partner eller mina vänner. Anpassat mig så jag till slut tappat bort mig själv, min vilja, min längtan, min kärna. Och i många timmar i terapistolen har jag funderat på VARFÖR? Rädsla. Rädsla för ensamhet. Rädsla för att bli övergiven. Rädsla för att inte vara omtyckt. Rädsla för att inte få vara delaktig.

Där ligger nyckeln för mig.

Jag har aldrig passat in, in i det naturliga sociala samspelet. Jag tror mycket ligger i att jag aldrig gick på dagis eller förskola när jag var barn. Jag växte tryggt upp med mamma och farmor. Men inte så mycket barn runt mig. När jag väl kom till skolans värld var det väldigt svårt att läsa spelet, koderna de andra barnen emellan som jag inte förstod alls. Jag sökte min frökens uppmärksamhet istället, och fick den naturligtvis, jag var ju den duktiga flickan i klassen. Hon som fröken kunde be läsa högt för resten av klassen och sen gå och sätta sig i lärarrummet med en kaffe en stund. Ja, så funkade det faktiskt i en liten byskola i början på 80-talet. Jag var den duktiga flickan som fröken kunde placera vid de stökigaste av pojkar och jag tog min uppgift på fullaste allvar.

Idag i vuxen ålder kan jag se vad det gjorde med mig, hur jag som bekräftelsetörstig liten flicka la lager på lager på mig själv av ansvar. Ändå har jag alltid betraktats som den naturliga ledaren, den som går först, hörs mest och som banar väg för andra. Men aldrig på mina egna villkor. Utan hela tiden på andras villkor, för att få behålla min position, min plats i gruppen.

Jag har aldrig haft en riktig anställning i hela mitt liv. Sedan 1994 när jag gick ur gymnasiet har jag fungerat i ledande position och som egen företagare. Som jag längtar efter en roll, en plats i en grupp och att ta av mig manteln av ansvar som att driva företag betyder.

Så använder jag metaposition igen och tittar på mig själv utifrån, och skrattar.

Det ÄR inte jag, jag har fortfarande inte hittat en bekväm plats i en grupp. Det sociala samspelet, de osagda reglerna. Kanske gör jag det aldrig, vem vet? Så att anpassa mig är ett hörn jag gärna parkerar mig i när jag är osäker, tills jag får nog och med bestämda steg promenerar därifrån.

Så varför är det så svårt att hamna någonstans i mitten i dramatriangeln? Varför har jag så svårt för lagom? Jag övar. Varje yogaklass jag får äran att hålla, är en övning. Varje meditation jag får guida er i, är en övning, till mig själv. Mitt jobb som jag nu skapat mig från ingenting till där jag står idag matar mitt presterarhörn varje dag, men det håller också min hjälpare och mitt anpassarhörn i schack.

Att få arbeta med att guida i yoga andningstekniker och meditation är en gåva i mitt liv just nu. Att få ha coachningssamtal med kvinnor och män som drabbats av utmattning är en fantastisk present. Och mitt jobb påminner mig varje dag. Livet är en ständig resa. Och klara, som vi så många strävar efter att få bli, det blir vi nog aldrig. Men att medvetet öppna sina ögon, titta på sig själv och sina fel och brister. Att hålla om sig själv och säga, hej, du gör så gott du kan. Alla beslut jag tagit i mitt liv har varit med goda intentioner, alla händelser är resultat av beslut jag aktivt valt. Medvetet eller omedvetet. Men jag har gjort så gott jag kunnat med den kunskap jag hade just då. Så hur du än väljer att läsa den här krönikan. Vad du än väljer att ta in eller förkasta. Det väljer bara du. Så är min ambition att du är snäll mot dig själv. Att du betraktar dig själv i de olika hörnen en stund. Och att du inte slår på dig för det som varit. För det enda du kan förändra är nuet. Det som har varit, är historia. Kanske har du någon du vill be om förlåtelse på vägen eller någon du behöver förlåta. Men nu är nu. Och om jag kan försöka att gå lite mer varsamt fram i livet, stanna upp och känna efter i magen vad JAG vill och har behov av. Så är jag helt säker på att även DU kan.

Var rädd om dig. Och ta hand om DIG. Du har bara ett liv. Ditt!!

ANDAS NÅGRA LÅNGSAMMA djupa andetag. Stanna upp.

Säg till dig själv:

Jag vilar en stund.

Jag är värd min egen omtanke.

Jag behöver inte prestera just nu.

Jag släpper vardagen en stund.

Så sitter du kvar här så länge du önskar och ser vad som kommer till dig.

Kanske kommer ingenting alls, kanske kommer en varm känsla av kärlek, kanske kommer en känsla av sorg, kanske drabbas du av en enorm trötthet eller så får du energi som räcker till ett helt kompani. Vad som än händer, så är det helt ok. Var du än är, så skickar jag kärlek till just DIG.

Stor kram

Karin Rosell

Yogasoulmate.se

Ettstressfrittliv.se

Jag är tillbaka.

Ligger i sängen i vår lilla lägenhet på Avenyn i Göteborg och låtsas titta på fotbolls- vm….. He he. Känner du igen dig?

Jag är ju inte alls intresserad av idrott, men när nationen stannar för att 22 man skall slåss om en boll, då får man faktiskt skärpa till sig. Så japp, jag har nästan tittat på HELA matchen med min sambo, duktig flicka.

Skämt och sido är mitt liv ganska fyllt av just idrott. Med en hockeyspelande son och en målvaktstränare i samma idrott i familjen har jag och dottern fått se de flesta ishallar i det här landet. Jag har ju med yogans inträde i mitt liv, fått lära mig vikten av att fysiskt röra på mig och jag är evigt tacksam för det. Att ha lärt mig att min kropp är mitt tempel och jag måste vårda den och ge den kärlek.

Hur tar DU hand om DIG? Vad är dina rutiner för att vara snäll mot eller rättare sagt MED din kropp din själ och ditt andetag?

Mitt mål med min yogapraktik är att MÅ BRA.

OCH att få hjälpa dig som är som jag, en duktig flicka som behöver med yogans och meditationens hjälp påminnas om att vara snäll mot dig själv.

 

För ett par år sedan fick jag äran att ha Malin Palevik på en yogamatta i min yogasal, och vi har följts åt sedan dess. Här kommer en berättelse från henne, hur hon upplever att yogan hjälpt just henne.

Ha en fin kväll mina vänner och unna dig själv en lång natts sömn.

Kram yogafröken

 

Hej!

Jag heter Malin Palevik och jag har fått äran att gästskriva lite på Karins blogg.

Anledningen till att jag skriver är att jag vill berätta lite kort om hur jag lärt känna Karin och hur det påverkat det jag har i bagaget.

Allt började för flera år sedan när jag kraschade i väggen. Jag gick igenom en skilsmässa när mina tjejer var 6 och 9 år och det ledde till att jag trodde man skulle försöka klara allt själv. Jobba heltid, se till att tjejerna mådde bra, sköta ett hem och samtidigt var jag väldigt svajjig i mitt psyke. Ena dagen stark och andra dagen på botten. Men framför allt så skulle jag vara en superkvinna och inte ta hjälp med något. Åren gick och tjejerna växte och kom in i tonåren med alla krav det för med sig för dom. Min äldsta tjej fick ätstörningar och min yngsta svår ångest som visade sig med att hon ständigt var illamående. En väldigt jobbig tid för dom. Jag hade också svårt att förstå att vi tre var en liten familj, jag var fast i tanken att vi skulle vara en familj med två vuxna och två barn och hus vilket ledde till att jag jagade kärleken hos fel män.

För 3 år sen kom kraschen. Jag började märka att minnet svek, jag orkade knappt vara vaken utan kunde utan problem sova 12-13 timmar på natten och vaknade helt slut och var tvungen att gå o lägga mig mitt på dagen och sova flera timmar då med. När jag tillslut hamnade i läget att jag bara grät hela dagarna igenom sökte jag läkare och blev sjukskriven några månader men när jag sedan skulle gå upp i tid igen så blev det samma visa igen. Jag sa upp mig och började jobba deltid på ett annat arbete och klarade ett år på det stället innan det var dags för samma procedur en gång till.

Sjukskriven för andra gången började jag känna att jag måste försöka med något själv som gör att jag kan börja fokusera min tanke igen och försöka hitta mig själv. Jag började googla på Utbrändhet och då dök Karin Rosell upp! Började läsa om vad hon varit med om och att hon hade yoga  som passar när man varit eller är utbränd. Eftersom jag bor i Örebro och Karin i Mariestad så ville jag testa en distanskurs för utbrända till att börja med. Varje onsdag fick jag hem nytt material på mail som jag skulle göra en vecka till nästa läxa kom. Jag blev fast direkt! Karins meditationer gick rakt in i mitt hjärta!

Jag bestämde mig för att åka till Karin och ha ett cochningsamtal och en timmes privat yoga. Det blev starten på ett nytt kapitel i mitt liv. Efter första samtalet med Karin kändes hon som en nära vän till mig. Hon fick mig verkligen att se på saker på ett annat sätt. Efter det samtalet har det följt flera därefter! Det som känns så bra är att hon vet precis hur man känner och kan verkligen sätta fingret på det som behövs! Jag har gått på många av Karins yogalektioner nu och även följt med på en resa till Grekland som också förändrade så mycket i mitt liv. Kan inte med ord beskriva vad det har gjort med mig.

Idag har jag fortfarande sviter av min utbrändhet och det går fortfarande upp och ner MEN jag ser mig själv som stark nu även dagar som är låga. Jag har en skrivbok där jag skrivit upp många ahaupplevelser jag fått under Karins coachningsamtal och yogalektioner och i den boken tittar jag nästan varje dag och boostar mig själv.

Det jag skulle vilja säga till alla som känner att dom skulle vilja ha lite hjälp att få sina tanker på rätt spår är att SNÄLLA prova något som Karin Rosell har att erbjuda! Det kan bli som för mig…  En förändring i livet och en knuff i rätt riktining!

Tack Karin för alla yogatimmar och samtal! Det blir fler!!!

Varma kramar Malin

Sadhana

Just nu är jag i sluttampen av ytterligare en yogautbildning. Under 30 dagar ska jag utöva Sadhana och sen sätta mig en stund efteråt och skriva ner mina reflektioner. En nyttig läxa, som jag önskar att jag kan göra till en vana.

Vad är då Sadhana?

Jag hittade en så bra beskrivning på yogakloster.se som jag vill delge er.

Sadhana betyder andlig utövning och daglig disciplin eller självkultivering (personlighetsutveckling) och ingår i en yogautövares vardag. Sann andlighet menar Lama och Cutler (1998) är något som en person hela tiden bär med sig och utövar var denne än befinner sig, hela tiden så att det tillslut blir en naturlig integrerad del av livet. I Kundaliniyoga benämns ofta den dagliga morgonträningen av yogaställningar, meditation och avslappning som Sadhana. Sadhana bör enligt Yogi Bhajan, mästare i Kundaliniyoga, praktiseras varje dag, framför allt om en person är yogalärare eftersom det sägs ge utövaren en strömmande livsenergi som är speciellt viktig enligt Bhajan om en person vill undervisa. I Kundaliniyoga rekommenderas 2 ½ timmes morgon-Sadhana varje dag innan soluppgång och detta har sitt ursprung i karmatänkandet, att det som en person ger får denne tio gånger tillbaka. Alltså att 2 ½ timmes praktiserande av yogaövningar på morgonen ger effekt över dagens resterande timmar (2 ½ tim x 10 = 25 tim). Enligt Bhajan stillar dessa tysta tidiga morgontimmar sinnet och gör det klarare samt rensar det undermedvetna. Regelbunden Sadhana sägs ge tillgång till din sanna potential och livskraft. Du växer i viljekraft, självtillit och koncentration.

Vill du göra morgon Sadhana enligt sed går du upp i ”nektartimmarna” kl: 03.45. Under de tidiga timmarna sägs luften vara extra nyttig för kroppen att andas in eftersom de negativa jonerna i atmosfären pressas ner. Det är samma hälsosamma luft som finns vid vattendrag eller högt upp i bergen. Sadhana görs i några olika steg där du börjar med att vårda din kropp innan själva yogapasset. ”Kroppen är själens boning” och enligt den yogiska filosofin bör du ta hand om din kropp på respektfullt sätt.

 

Jag som är en vanlig dödlig, går absolut inte upp 03.45 och yogar och mediterar. Jag kanske inte ens får till en yogastund på morgonen. Min stund på dygnet är kvällen. Då får jag ro att sätta mig på mattan, känna in och låta kroppen flöda i asanas, eller bara vara i Savasana.

Det finns lika många åsikter som det finns yogalärare tror jag. Och olika grenar av yogan har olika läror.

Jag som har svårt att rätta mig i ledet, svårt att göra något bara för att. Jag tillhör inte någon specifik gren av yogans djungel. Jag är jag, punkt.

Jag vill att min yoga, både den jag utövar för min skull och den jag omsorgsfullt guidar andra i, ska vara en väg inåt. Och den vägen är olik för alla. Ingen som kommer på mina klasser kommer någonsin bli tillrättalagd eller få en pekpinne på vad hur eller varför.

Jag vill att de som kommer till mig på mina klasser ska få ynnesten att få vara i sitt eget sällskap en timma. Få känna känslan av att bara bry sig om sig själv, att vara här och nu och få tillåtelse att lyssna till sin egen röst.

Att med pekpinnar gå runt och dra i en arm eller korrigera ett knä i en position finns inte i min värld. Inte så länge jag ser att ingen kommer till skada. Enda gången ni kan se den här yogafröken kärleksfullt korrigera en Yogi på en klass, är när jag ber dem backa. Sluta prestera och inte utmana sina kroppar så hårt. För då har den där rösten svårt att tränga igenom, då kan hjärtats röst inte tala, om hjärnan och viljan att prestera talar högre.

Jag har själv fått pekpinnar från instruktörer när jag på min resa gått på yogaklasser. Och vips är min presterare där och tar över hela mitt system, att visa mig duktig. Vara till lags.

Jag hr även fått kilometerlånga mail på min väg till den yogainstruktör jag är idag från kollegor som inte delar min filosofi. Som tillhör specifika grenar av yogans värld, där det inte alls är så tillåtande som jag vill ha det i min yogasal. Där vissa asanas inte får utövas utan att det praktiseras i en viss ordning och utan perfektion eller enligt dem rätt kunskap. Jag har full respekt för deras lära och deras sätt att se på yogan, men för att kunna ge dem det med hela mitt hjärta krävs samma respekt tillbaka. Vi är alla olika, vi har alla olika värderingar och vi kommer alla ha olika sätt att förhålla oss till yogan. Och vet ni, det är ju det som är SÅ underbart. För den som bara vill fysiskt utmana sig i sin yoga, hittar en annan lärare än mig. Och de yogis som har samma längtan som jag med sin yoga, hittar till min yogasal. Så låt oss alla finnas, och belys och sätt strålkastarljuset på våra olikheter. För så ser världen ut utanför yogasalen mina vänner. Vi är alla olika, och tack gode gud för det.

Så här kommer en varm yogakram till er alla från min yogamatta framför öppna spisen ikväll.

Låt din yoga vara din, och låt ingen få ändra på det.

Yogafröken

ATT TA ANSVAR

 

Min resa till där jag står idag har varit en krokig väg.

Att följa med i livets bergochdalbana är inte alltid lätt.

Men det vi lär oss på vägen är kanske det som ÄR livet?

Så många år i mitt liv trodde jag att jag hade kommandot, att jag styrde. Att jag jag satt i förarstolen i min bil.

Och det jag kämpade med varje dag var så livet skulle vara.

Så när min utmattning slog av benen på mig fick jag snällt sätta mig i baksätet några år och parkera min bil på en liten skogsväg.

Köra av motorvägen och pausa den fartblinda Karin.

Inte bara en gång utan två gånger tvingades jag ta den här avstickaren.

Så sadlade jag om, tog ansvar för MIG och bytte bana i livet.

Jag ser nu när jag sitter med facit i hand vilken omvälvande förändring jag gjort.

Vart det tagit mig och vad jag offrat och fått som gåvor på vägen.

Först nu ser jag hela bilden, först när vattnet lugnar sig i min spann klarnar det och jag kan se saker klart.

Jag ser var jag hamnat i offer rollen och jag ser var jag varit hjälparen och var jag fått kliva fram och prestera.

Som jag berättar om i min föreläsning har jag ofta hämtat hem mig själv genom att se mig själv i metaposition (utifrån) i relation till dramatriangeln.

 

 

 

Jag har så svårt att hålla mig i mitten på dramatriangeln, jag hamnar så lätt längst ut i ett hörn.Allt eller inget. Högt eller lågt. Svart eller vitt.

Jag förstår att yogan och meditationen kom till mig för att trubba till vassa kanter. Skapa en gråskala i mitt liv, ge mig utrymme att reflektera.

PRESTERAREN

I mitt yrkesliv har jag alltid haft skyhöga krav på mig själv.

Där har jag parkerat mig i presterarhörnet.

Att prestera är synonymt med att finnas. Utan prestation existerar inte mitt yrkesmässiga jag.

Jag har alltid presterat, varit den duktiga flickan, kört på, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och kört. Allt går, det finns bara en väg framåt. Rakt fram. Över stock och sten. Inte runt hindren, utan rakt över. Inte lirka mig fram, backa känna in och Välja väg. Nej, rakt fram och NU. Det är mitt sedan barnsben invanda mönster, som jag själv skapat.

Och ack så lätt jag har att falla tillbaka dit.

HJÄLPAREN

I relation till mina barn hamnar jag oftast i hjälparen, jag tror inte att jag är ensam där.

Vi vill så väl, vi vill ge våra barn allt.

Tid, materiella ting, kärlek, uppmärksamhet och ovillkorlig uppoffring.

Jag har varit och är en stor curling förälder.

Och när jag skilde mig höjdes den nivån ytterligare ett snäpp.

Min dotter valde att inte finnas hos mig under sex månader, det är en erfarenhet jag inte önskar någon mamma.

Där föddes en galen rädsla att även förlora min son. Han blev ovillkorligt tilldelad hela mig och alla mina rädslor. Jag fanns där i absurdum. Men jag behövde det just då. Hans närvaro hans kärlek till sin mamma och att ha honom att hänga upp mitt liv på just då var en överlevnadsstrategi.

Men min son är en klok ung man, han såg. Han kände och han fanns där för sin mamma.

Idag har han vuxit till en helt självständig ung man och flyttat hemifrån.Så mitt ohämmade omhändertagande det här året satte inga men i honom. Tvärtom. Han ser med stolthet nu att han klarar sig helt själv. Och mamman ser förvånad och förstummad på när han vuxit upp till en egen helt självständig individ 17 år gammal.

Min dotter och jag har just kommit hem från en resa bara jag och hon. Idag har våra känselspröt sakta sakta vuxit samman igen.

För varje dag som går växer vi tillbaka in i våra roller som mor och dotter. Men i en helt ny konstellation.

Min kloka vackra dotter har hittat en helt ny egen väg att vandra. Jag behöver inte längre gå framför och bana vägen för henne.

Hon går med stolt huvud sin väg och jag går nu bakom eller ibland bredvid och håller om och håller upp.

Jag ser med beundran på när hon skapar det som ska bli hennes väg i livet.

Och varje morgon när jag vaknar och vet att hon finns hos mig tackar jag livet lite extra. Varje sms jag får, varje telefonsamtal, varje påminnelse om att hon åter finns i mitt liv. Värmer mig inifrån och ut.

Så att jag parkerat mig i hjälparen hela mina barns uppväxt har inte gett dem något som skadat dem, tvärtom. De har vuxit upp till två självständiga och fantastiska individer.

Och att ohämmat finns där för dem är mitt sätt att se på föräldraskapet. Det är min väg, hur andra gör eller tycker eller fostrar. Det är säkert en bra för just dem, men det här var den väg JAG valde. Och jag ångrar inte en sekund.

ANPASSAREN

När anpassar jag mig?

För en eldig person som mig tänkte jag först. Jag anpassar mig aldrig. Men så fel jag hade. I många situationer har jag anpassat mig in absurdum.

Oftast i relationer till min partner eller mina vänner. Anpassat mig så jag till slut tappat bort mig själv, min vilja, min längtan, min kärna. Och i många timmar i terapistolen har jag funderat på VARFÖR?

Rädsla. Rädsla för ensamhet. Rädsla för att bli övergiven. Rädsla för att inte vara omtyckt. Rädsla för att inte få vara delaktig.

Där ligger nyckeln för mig.

Jag har aldrig passat in, in i det naturliga sociala samspelet. Jag tror mycket ligger i att jag gick aldrig på dagis eller förskola när jag var barn. Jag växte tryggt upp med mamma och farmor. Men inte så mycket barn runt mig. När jag väl kom till skolans värld var det väldigt svårt att läsa spelet, koderna de andra barnen emellan som jag inte förstod alls. Jag sökte min frökens uppmärksamhet istället, och fick den naturligtvis , jag var ju den duktiga flickan i klassen. Hon som fröken kunde be läsa högt för resten av klassen och sen gå och sätta sig i lärarrummet med en kaffe en stund. Ja, så funkade det faktiskt i en liten byskola i början på 80-talet. Jag var den duktiga flickan som fröken kunde placera vid de stökigaste av pojkar och jag tog min uppgift på fullaste allvar.

Idag i vuxen ålder kan jag se vad det gjorde med mig, hur jag som bekräftelsetörstig liten flicka la lager på lager på mig själv av ansvar.

Ändå har jag alltid betraktats som den naturliga ledaren, den som går först, hörs mest och som banar väg för andra.

Men aldrig på mina egna villkor. Utan hela tiden på andras villkor, för att få behålla min position, min plats i gruppen.

Jag har aldrig haft en riktig anställning i hela mitt liv. Sedan 1994 när jag gick ur gymnasiet har jag fungerat i ledande position och som egen företagare. Som jag längtar efter en roll, en plats i en grupp och att ta av mig manteln av ansvar som att driva företag betyder.

Så använder jag metaposition igen och tittar på mig själv utifrån, och skrattar.

Det ÄR inte jag, jag har fortfarande inte hittat en bekväm plats i en grupp. Det sociala samspelet, de osagda reglerna. Kanske gör jag det aldrig, vem vet?

Så att anpassa mig är ett hörn jag gärna parkerar mig i när jag är osäker, tills jag får nog och med bestämda steg promenerar därifrån.

Så varför är det så svårt att hamna någonstans i mitten i dramatriangeln?

Varför har jag så svårt för lagom?

Jag övar.

Varje yogaklass jag får äran att hålla, är en övning.

Varje mediation jag får guida er i, är en övning,  till mig själv.

Mitt jobb som jag nu skapat mig från ingenting till där jag står idag matar mitt presterarhörn varje dag, men det håller också min hjälpare och mitt anpassarhörn i schack.

Att få arbeta med att guida i yoga andningstekniker och meditation är en gåva i mitt liv just nu.

Att få ha coachningssamtal med kvinnor och män som drabbats av utmattning är en fantastisk present.

Och mitt jobb påminner mig varje dag.

Livet är en ständig resa.

Och klara, som vi så många strävar efter att få bli, det blir vi nog aldrig. Men att medvetet öppna sina ögon, titta på sig själv och sina fel och brister. Att hålla om sig själv och säga, hej, du gör så gott du kan.

Alla beslut jag tagit i mitt liv har varit med goda intentioner, alla händelser är resultat av beslut jag aktivt valt. Medvetet eller omedvetet.

Men jag har gjort så gott jag kunnat med den kunskap jag hade just då.

Så hur du än väljer att läsa det här blogginlägget. Vad du än väljer att ta in eller förkasta.

Det väljer bara du.

Så är min ambition att du är snäll mot dig själv. Att du betraktar dig själv i de olika hörnen en stund. Och att du inte slår på dig för det som varit.

För det enda du kan förändra är nuet. Det som har varit, är historia. Kanske har du någon du vill be om förlåtelse på vägen eller någon du behöver förlåta.

Men nu är nu. Och om jag kan försöka att gå lite mer varsamt fram i livet, stanna upp och känna efter i magen vad JAG vill och har behov av. Så är jag helt säker på att även DU kan.

Var rädd om dig. Och ta hand om DIG. Du har bara ett liv. Ditt!!

Om jag får be dig om en sak så här på fredags eftermiddag eller lördag morgon eller när du nu läser det här inlägget. Så ge dig själv en kram, lägg dig raklång på golvet precis där du är och slut ögonen en stund. ANDAS NÅGRA LÅNGSAMMA djupa andetag. Stanna upp.

Säg till dig själv:

Jag vilar en stund.

Jag är värd min egen omtanke.

Jag behöver inte prestera just nu.

Jag släpper vardagen en stund.

Så ligger du kvar här så länge du önskar och ser vad som kommer till dig.

Kanske kommer ingenting alls, kanske kommer en varm känsla av kärlek, kanske kommer en känsla av sorg, kanske drabbas du av en enorm trötthet eller så får du energi som räcker till ett helt kompani.

Vad som än händer, så är det helt ok.

Avsluta din stund med att spela Helen Sjöholms Gabriellas sång.

Hoppas du får en njutningsfull upplevelse.

Var du än är, så skickar jag kärlek till just DIG.

Stor kram

Karin

Ankare

Ett halvår senare hittar yogafröken till bloggen igen.

Det har även nu runnit mycket vatten under broarna det senaste halvåret.

Jag har fått uppleva magiska saker, höga berg och djupa dalar.

LIVET.

Men varför längtan till bloggen kom just ikväll var när jag gick igenom mitt foftalbum i min mobil,  insåg jag att jag just den här helgen fått umgås med mina ankare.

Ni som hört min föreläsning vet vad jag menar. ANKARE. Vänner eller familj som du omsorgsfullt valt ut att ha som ankare i ditt liv.

Personer som du vördnadsfullt bestämt dig för att vad de än säger, hur de än försöker putta dig framåt eller hålla dig tllbaka, så gör de det med kärlek. De vill alltid ditt bästa.

Ni som hört min föreläsning vet också att jag berättar om min granne Margareta.

Min Margareta som ringer till mig och ber mig putsa hennes fönster, bara för att testa av mig om jag klarar säga nej eller inte.

Just den här helgen fick jag umgås med Margareta och hennes man Mikael både lördag och söndag.

LYCKA!!!

I lördags kväll var jag och min Magnus (mitt starkaste  ankare när det blåser i livet)bjudna till Skalkarike, byn jag bodde i förut för en ciderprovning med en fantastisk middag ihop med ytterligare två av mina ankare. Josefin och Simon.

Mina vänner, som det sista åren stått upp för mig i vått och torrt. Som suttit i väntrum på akuten när jag var som sämst i min utbrändhet. Som hämtat barn och kvarglömda bilar när mamman fått lämna skidbacken i ambulans med panikångest. Som kärleksfullt men bestämt sagt ifrån. Karin, det räcker nu. Lägg ner. Du orkar inte längre.

Förutom mina helt enastående föräldrar och mina syskon har jag de här fem hjältarna att tacka för SÅ mycket i mitt liv.

 

 

 

 

 

 

 

Det jag försöker förmedla är, fundera en stund på vilka DINA ankare är i ditt liv.

Vilka kan DU omsorgsfullt välja ut att ha närmast ditt hjärta och be dem att med kärlek putta dig framåt eller hålla dig lite tillbaka när du behöver.

Vilka kan DU välja ut som du VET att de bara ser DITT bästa och därför utan att du blir arg eller förnärmad kan ge dig både råd kloka ord och kritik, för de gör det av kärlek.

Vilka kan DU sätta närmast dig och ha som en skyddande mur när livet blåser?Vilka kan DU utse som ankare på DITT skepp?Som stadigt håller fast båten i stormar och som hjälper till att blåsa vind i seglen när du behöver?

Den vackraste gåvan vi kan ge någon annan är att ta emot deras hjälp. Att få en annan människa att känna sig uppskattad och behövd. Men om du alltid kan själv, om du alltid är den som hjälper alla andra, då förnekar du faktiskt många runt dig den vackraste gåvan. Att tillåta dem att hjälpa just dig.

 

Att ta emot – är lika vacker som att ge.

Ha en fantastisk måndagskväll.

Kram

Yogafröken