inst_icofb_badge

ATT TA ANSVAR

 

Min resa till där jag står idag har varit en krokig väg.

Att följa med i livets bergochdalbana är inte alltid lätt.

Men det vi lär oss på vägen är kanske det som ÄR livet?

Så många år i mitt liv trodde jag att jag hade kommandot, att jag styrde. Att jag jag satt i förarstolen i min bil.

Och det jag kämpade med varje dag var så livet skulle vara.

Så när min utmattning slog av benen på mig fick jag snällt sätta mig i baksätet några år och parkera min bil på en liten skogsväg.

Köra av motorvägen och pausa den fartblinda Karin.

Inte bara en gång utan två gånger tvingades jag ta den här avstickaren.

Så sadlade jag om, tog ansvar för MIG och bytte bana i livet.

Jag ser nu när jag sitter med facit i hand vilken omvälvande förändring jag gjort.

Vart det tagit mig och vad jag offrat och fått som gåvor på vägen.

Först nu ser jag hela bilden, först när vattnet lugnar sig i min spann klarnar det och jag kan se saker klart.

Jag ser var jag hamnat i offer rollen och jag ser var jag varit hjälparen och var jag fått kliva fram och prestera.

Som jag berättar om i min föreläsning har jag ofta hämtat hem mig själv genom att se mig själv i metaposition (utifrån) i relation till dramatriangeln.

 

 

 

Jag har så svårt att hålla mig i mitten på dramatriangeln, jag hamnar så lätt längst ut i ett hörn.Allt eller inget. Högt eller lågt. Svart eller vitt.

Jag förstår att yogan och meditationen kom till mig för att trubba till vassa kanter. Skapa en gråskala i mitt liv, ge mig utrymme att reflektera.

PRESTERAREN

I mitt yrkesliv har jag alltid haft skyhöga krav på mig själv.

Där har jag parkerat mig i presterarhörnet.

Att prestera är synonymt med att finnas. Utan prestation existerar inte mitt yrkesmässiga jag.

Jag har alltid presterat, varit den duktiga flickan, kört på, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och kört. Allt går, det finns bara en väg framåt. Rakt fram. Över stock och sten. Inte runt hindren, utan rakt över. Inte lirka mig fram, backa känna in och Välja väg. Nej, rakt fram och NU. Det är mitt sedan barnsben invanda mönster, som jag själv skapat.

Och ack så lätt jag har att falla tillbaka dit.

HJÄLPAREN

I relation till mina barn hamnar jag oftast i hjälparen, jag tror inte att jag är ensam där.

Vi vill så väl, vi vill ge våra barn allt.

Tid, materiella ting, kärlek, uppmärksamhet och ovillkorlig uppoffring.

Jag har varit och är en stor curling förälder.

Och när jag skilde mig höjdes den nivån ytterligare ett snäpp.

Min dotter valde att inte finnas hos mig under sex månader, det är en erfarenhet jag inte önskar någon mamma.

Där föddes en galen rädsla att även förlora min son. Han blev ovillkorligt tilldelad hela mig och alla mina rädslor. Jag fanns där i absurdum. Men jag behövde det just då. Hans närvaro hans kärlek till sin mamma och att ha honom att hänga upp mitt liv på just då var en överlevnadsstrategi.

Men min son är en klok ung man, han såg. Han kände och han fanns där för sin mamma.

Idag har han vuxit till en helt självständig ung man och flyttat hemifrån.Så mitt ohämmade omhändertagande det här året satte inga men i honom. Tvärtom. Han ser med stolthet nu att han klarar sig helt själv. Och mamman ser förvånad och förstummad på när han vuxit upp till en egen helt självständig individ 17 år gammal.

Min dotter och jag har just kommit hem från en resa bara jag och hon. Idag har våra känselspröt sakta sakta vuxit samman igen.

För varje dag som går växer vi tillbaka in i våra roller som mor och dotter. Men i en helt ny konstellation.

Min kloka vackra dotter har hittat en helt ny egen väg att vandra. Jag behöver inte längre gå framför och bana vägen för henne.

Hon går med stolt huvud sin väg och jag går nu bakom eller ibland bredvid och håller om och håller upp.

Jag ser med beundran på när hon skapar det som ska bli hennes väg i livet.

Och varje morgon när jag vaknar och vet att hon finns hos mig tackar jag livet lite extra. Varje sms jag får, varje telefonsamtal, varje påminnelse om att hon åter finns i mitt liv. Värmer mig inifrån och ut.

Så att jag parkerat mig i hjälparen hela mina barns uppväxt har inte gett dem något som skadat dem, tvärtom. De har vuxit upp till två självständiga och fantastiska individer.

Och att ohämmat finns där för dem är mitt sätt att se på föräldraskapet. Det är min väg, hur andra gör eller tycker eller fostrar. Det är säkert en bra för just dem, men det här var den väg JAG valde. Och jag ångrar inte en sekund.

ANPASSAREN

När anpassar jag mig?

För en eldig person som mig tänkte jag först. Jag anpassar mig aldrig. Men så fel jag hade. I många situationer har jag anpassat mig in absurdum.

Oftast i relationer till min partner eller mina vänner. Anpassat mig så jag till slut tappat bort mig själv, min vilja, min längtan, min kärna. Och i många timmar i terapistolen har jag funderat på VARFÖR?

Rädsla. Rädsla för ensamhet. Rädsla för att bli övergiven. Rädsla för att inte vara omtyckt. Rädsla för att inte få vara delaktig.

Där ligger nyckeln för mig.

Jag har aldrig passat in, in i det naturliga sociala samspelet. Jag tror mycket ligger i att jag gick aldrig på dagis eller förskola när jag var barn. Jag växte tryggt upp med mamma och farmor. Men inte så mycket barn runt mig. När jag väl kom till skolans värld var det väldigt svårt att läsa spelet, koderna de andra barnen emellan som jag inte förstod alls. Jag sökte min frökens uppmärksamhet istället, och fick den naturligtvis , jag var ju den duktiga flickan i klassen. Hon som fröken kunde be läsa högt för resten av klassen och sen gå och sätta sig i lärarrummet med en kaffe en stund. Ja, så funkade det faktiskt i en liten byskola i början på 80-talet. Jag var den duktiga flickan som fröken kunde placera vid de stökigaste av pojkar och jag tog min uppgift på fullaste allvar.

Idag i vuxen ålder kan jag se vad det gjorde med mig, hur jag som bekräftelsetörstig liten flicka la lager på lager på mig själv av ansvar.

Ändå har jag alltid betraktats som den naturliga ledaren, den som går först, hörs mest och som banar väg för andra.

Men aldrig på mina egna villkor. Utan hela tiden på andras villkor, för att få behålla min position, min plats i gruppen.

Jag har aldrig haft en riktig anställning i hela mitt liv. Sedan 1994 när jag gick ur gymnasiet har jag fungerat i ledande position och som egen företagare. Som jag längtar efter en roll, en plats i en grupp och att ta av mig manteln av ansvar som att driva företag betyder.

Så använder jag metaposition igen och tittar på mig själv utifrån, och skrattar.

Det ÄR inte jag, jag har fortfarande inte hittat en bekväm plats i en grupp. Det sociala samspelet, de osagda reglerna. Kanske gör jag det aldrig, vem vet?

Så att anpassa mig är ett hörn jag gärna parkerar mig i när jag är osäker, tills jag får nog och med bestämda steg promenerar därifrån.

Så varför är det så svårt att hamna någonstans i mitten i dramatriangeln?

Varför har jag så svårt för lagom?

Jag övar.

Varje yogaklass jag får äran att hålla, är en övning.

Varje mediation jag får guida er i, är en övning,  till mig själv.

Mitt jobb som jag nu skapat mig från ingenting till där jag står idag matar mitt presterarhörn varje dag, men det håller också min hjälpare och mitt anpassarhörn i schack.

Att få arbeta med att guida i yoga andningstekniker och meditation är en gåva i mitt liv just nu.

Att få ha coachningssamtal med kvinnor och män som drabbats av utmattning är en fantastisk present.

Och mitt jobb påminner mig varje dag.

Livet är en ständig resa.

Och klara, som vi så många strävar efter att få bli, det blir vi nog aldrig. Men att medvetet öppna sina ögon, titta på sig själv och sina fel och brister. Att hålla om sig själv och säga, hej, du gör så gott du kan.

Alla beslut jag tagit i mitt liv har varit med goda intentioner, alla händelser är resultat av beslut jag aktivt valt. Medvetet eller omedvetet.

Men jag har gjort så gott jag kunnat med den kunskap jag hade just då.

Så hur du än väljer att läsa det här blogginlägget. Vad du än väljer att ta in eller förkasta.

Det väljer bara du.

Så är min ambition att du är snäll mot dig själv. Att du betraktar dig själv i de olika hörnen en stund. Och att du inte slår på dig för det som varit.

För det enda du kan förändra är nuet. Det som har varit, är historia. Kanske har du någon du vill be om förlåtelse på vägen eller någon du behöver förlåta.

Men nu är nu. Och om jag kan försöka att gå lite mer varsamt fram i livet, stanna upp och känna efter i magen vad JAG vill och har behov av. Så är jag helt säker på att även DU kan.

Var rädd om dig. Och ta hand om DIG. Du har bara ett liv. Ditt!!

Om jag får be dig om en sak så här på fredags eftermiddag eller lördag morgon eller när du nu läser det här inlägget. Så ge dig själv en kram, lägg dig raklång på golvet precis där du är och slut ögonen en stund. ANDAS NÅGRA LÅNGSAMMA djupa andetag. Stanna upp.

Säg till dig själv:

Jag vilar en stund.

Jag är värd min egen omtanke.

Jag behöver inte prestera just nu.

Jag släpper vardagen en stund.

Så ligger du kvar här så länge du önskar och ser vad som kommer till dig.

Kanske kommer ingenting alls, kanske kommer en varm känsla av kärlek, kanske kommer en känsla av sorg, kanske drabbas du av en enorm trötthet eller så får du energi som räcker till ett helt kompani.

Vad som än händer, så är det helt ok.

Avsluta din stund med att spela Helen Sjöholms Gabriellas sång.

Hoppas du får en njutningsfull upplevelse.

Var du än är, så skickar jag kärlek till just DIG.

Stor kram

Karin

Ankare

Ett halvår senare hittar yogafröken till bloggen igen.

Det har även nu runnit mycket vatten under broarna det senaste halvåret.

Jag har fått uppleva magiska saker, höga berg och djupa dalar.

LIVET.

Men varför längtan till bloggen kom just ikväll var när jag gick igenom mitt foftalbum i min mobil,  insåg jag att jag just den här helgen fått umgås med mina ankare.

Ni som hört min föreläsning vet vad jag menar. ANKARE. Vänner eller familj som du omsorgsfullt valt ut att ha som ankare i ditt liv.

Personer som du vördnadsfullt bestämt dig för att vad de än säger, hur de än försöker putta dig framåt eller hålla dig tllbaka, så gör de det med kärlek. De vill alltid ditt bästa.

Ni som hört min föreläsning vet också att jag berättar om min granne Margareta.

Min Margareta som ringer till mig och ber mig putsa hennes fönster, bara för att testa av mig om jag klarar säga nej eller inte.

Just den här helgen fick jag umgås med Margareta och hennes man Mikael både lördag och söndag.

LYCKA!!!

I lördags kväll var jag och min Magnus (mitt starkaste  ankare när det blåser i livet)bjudna till Skalkarike, byn jag bodde i förut för en ciderprovning med en fantastisk middag ihop med ytterligare två av mina ankare. Josefin och Simon.

Mina vänner, som det sista åren stått upp för mig i vått och torrt. Som suttit i väntrum på akuten när jag var som sämst i min utbrändhet. Som hämtat barn och kvarglömda bilar när mamman fått lämna skidbacken i ambulans med panikångest. Som kärleksfullt men bestämt sagt ifrån. Karin, det räcker nu. Lägg ner. Du orkar inte längre.

Förutom mina helt enastående föräldrar och mina syskon har jag de här fem hjältarna att tacka för SÅ mycket i mitt liv.

 

 

 

 

 

 

 

Det jag försöker förmedla är, fundera en stund på vilka DINA ankare är i ditt liv.

Vilka kan DU omsorgsfullt välja ut att ha närmast ditt hjärta och be dem att med kärlek putta dig framåt eller hålla dig lite tillbaka när du behöver.

Vilka kan DU välja ut som du VET att de bara ser DITT bästa och därför utan att du blir arg eller förnärmad kan ge dig både råd kloka ord och kritik, för de gör det av kärlek.

Vilka kan DU sätta närmast dig och ha som en skyddande mur när livet blåser?Vilka kan DU utse som ankare på DITT skepp?Som stadigt håller fast båten i stormar och som hjälper till att blåsa vind i seglen när du behöver?

Den vackraste gåvan vi kan ge någon annan är att ta emot deras hjälp. Att få en annan människa att känna sig uppskattad och behövd. Men om du alltid kan själv, om du alltid är den som hjälper alla andra, då förnekar du faktiskt många runt dig den vackraste gåvan. Att tillåta dem att hjälpa just dig.

 

Att ta emot – är lika vacker som att ge.

Ha en fantastisk måndagskväll.

Kram

Yogafröken

En ny resa

Fredag kväll. Jag sitter i mitt nya hem, min borg , MITT.

Det var länge sedan jag skrev på bloggen, det har funnit en längtan, men ingen kraft. Ikväll kom längtan och kraften tillbaka i synkroniserat tillstånd.

Det förra blogginlägget i april känns som ett annat liv, en annan tid, en annan verklighet.

Idag har jag modigt tagit steget över den förbjudna gränsen, över på den andra sidan. Alla som gått igenom en separation vet vad jag menar. Alla som lämnat något vet hur jag känner. Sorgen jag bär . Längtan efter fast mark under fötterna igen, efter rutiner och trygghet.

FullSizeRender (36)

 

 

 

 

 

 

 

 

Men där jag var mitt i livet kom till en ände, ett vägskäl.

Ikväll tog jag fram min visionboard för 2016 som jag tillverkade tillsammans med deltagarna på min workshop i januari på Mamita i Stockholm.

Den slog undan fötterna på mig, där fanns allt. Där fanns all min längtan i bilder och ord. Producerat i januari det här året. Fast jag såg det så tydligt, var det ändå en stor mur mellan mig och där jag sitter idag. Ikväll sitter jag i soffan med tre tonårskillar som ser på hockey och de har just blivit serverade en improviserad måltid . Klockan 19,30 ringer sonen hem från ishallen. Jag tar med ett par polare hem, har du mat? Japp, självklart är svaret. Nu ligger de i en stor hög i min soffa och jag njuter av att höra deras diskussion kring deras gemensamma och enda intresse. Ishockey. Det gör mig varm och lycklig ända in i själen.

Det är just detta mitt blogginlägg kommer handla om ikväll. Att se lyckan i det enkla. Att ha möjligheten att själv välja vad som är lycka för just DIG.

Den senaste veckan har det verkligen pockat på min uppmärksamhet. Det enkla.

Vänlighet, hjälpsamhet och omtanke. Där ligger mitt fokus idag. Jag blir så varm av allt jag får av så många just nu. Mitt liv är tufft, jag står i ett vägskäl som smärtar mig varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund. Förändring är svårt. För alla.

När jag får så många enkla men fantastiska saker uppdukade framför mig nästan varje dag, försöker jag samla på dem. En efter en.

Jag hann aldrig se dem förut, eller upplevde dem inte lika starkt som nu. Ett vänligt ord på ica, en extra varm kram i ishallen, en hjälpsam hand eller en kopp kaffe på sängbordet.

Idag kom hösten, på riktigt.

Idag åkte båten upp ur vattnet, en sista färd över viken i Mariestad för att komma till hamnen. Och hur hade jag klarat det utan hjälp?

Min fantastiske lillebror kommer hit, kör över båten, tar upp den och kör hem den för vinterförvaring i hans garage. Hjälpsamhet, värme, omtanke. Tack !!!

IMG_7259 (1)

 

 

 

 

 

 

 

 

I onsdags sprang jag förbi min vän Linda på hennes arbetsplats och hann bara säga hej i 5 minuter. En vän jag försummat länge nu, hon står där i vått och torrt. Alltid.

Hon säger, jag har en sak till dig. Alltid omtänksam. En fantastisk Rice kanna som matchar min kitchen-aid står på hennes skrivbord. Jag tänkte att du skulle bli glad för den här säger hon. Lycka, omtanke, vänlighet, kärlek.

Tack Linda. Jag njuter av mina traditionella fredagsblommor i en Rice kanna ikväll.

IMG_7267

 

 

 

 

 

 

 

I tisdags fick jag äran att hålla en privat yogaklass hos Sophie Lööf, som ägde huset jag nu köpt och skapat mitt nya hem i.

Hon har flyttat in i en fantastisk våning och hennes vardagsrum är en aula som är ombyggd, heeeeelt magiskt.

Hon frågade mig om vi kunde ha ett yogapass till förmån för det barnhem hon och hennes Lööf foundation driver i Nepal.

Självklart sa jag JAAAAAA!!

Vi bokade att ha ett yogapass den 10 december i hennes fantastiska vardagsrum(det får plats måååånga) till förmån för barnen i Nepal. Passet kommer vara ett klassiskt Karinyogapass. Yin och Yang. Men alla kan vara med, och yogapengen 225 kr inkl glögg och adventsfika samt en liten mysstund där Sofie visar bilder från barnhemmet under fikat kommer gå till just de här barnen. Så har du möjlighet, KOM!!

Du kan anmäla dig till mitt sms nummer 0709-427742. Passet kommer ligga på fm , före lunch.

Att ge är lika värdefullt som att få. Lyckan ligger in det enkla.

IMG_7173

 

 

 

 

 

 

 

Ni som är uppmärksamma på datumet ser att jag egentligen tänkt ha en yogadag med Tia Jumbe den dagen, men vi har beslutat att flytta den till efter jul. Då Tia håller på att släppa inte EN utan TVÅ nya yogaböcker i december, blev schemat lite tight. Men du som redan anmält dig, var lugn. Tia kommer, i början av 2017. Men två nya böcker i bagaget.

Så även om mitt liv har djupa dalar och höga toppar just nu, är det i det lilla och i stunden jag kan känna genuin glädje, närvaro och tacksamhet.

På mina klasser brukar jag be deltagarna bejaka pausen mellan in och utandning. Just där i den pausen, upplever vi nuet. Jag försöker pausa så ofta jag kan idag. Stanna upp och plocka ur mig själv ur sammanhanget just här och nu. Och det är där och då magin i livet uppstår.

Som ikväll när tre tonårskillar ropar på mig när jag diskar i köket. Kom nu!! Vi ska visa dig nåt jätteroligt på svt. Där och då nöp jag mig i armen. De sitter i MITT vardagsrum, de vill ha MIG i sin gemenskap. De inkluderar Mig i sin vardag. DET är det dyrbaraste i livet. Att inkluderas i en gemenskap. Att räknas, att få vara en del av något större. Och jag vet, för jag har grävt många timmar i mitt inre i terapistolen. Att det är just det, som varit min drivkraft och min rädsla hela livet. Att få vara med, att räknas. Att ha en tillhörighet.

Det har vi pratat mycket om just idag. Jag och sonen, som just nu utgör en egen liten familj. Och vi kom fram till, att så länge vi har varann, så länge vi pratar med varann, så länge i vågar vara ärliga och inte hålla tillbaka vad livet både ger och tar. Då kan vi stå och gå starka tillsammans.

Stor fredagskram

Karin

 

Du är allt.

Idag hade jag tänkt att skriva ett blogginlägg om vår fantastiska vackra ödmjuka galna underbara yogaresa till Mallorca. Och jag lovar det kommer. Lite senare ikväll. Men först har jag en upplevelse som jag bara måste få dela med er .

FullSizeRender (14)

Igår kväll hade jag en yogaklass på Skalkariket när jag kom hem. En lite trött yogafröken som startade sin dag på Mallorca 0350 och landade i riket efter lunch ställde sig på mattan. Men det var en magisk klass vi fick tillsammans.

Vi hade livskonstnär och kreativitet som tema, att DU skapar ditt liv. Och att kreativiteten bor inom oss alla.

Efter ett lite tuffare fysiskt yogapass la vi oss ner i savasana. Vi guidades ner i avslappning med hjälp av Dema Premal och hans fantastiska musik. Igår spelade jag So much magnificence.

Meditationen handlade om att släppa in själen i din kropp. Att fyllas av allt som är DU. Och det gick nästan att ta på stämningen i rummet. Min tanke var sedan med avslutningslåten DU ÄR ALLT med Sonja Alden att vi skulle bekräfta oss själva. Att ge oss själva kärlek och fyllas av den. Att den viktigaste personen i ditt liv är DU.

Här kommer texten:

Till dig
Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

Lalala…

När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag

För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge

Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

FullSizeRender (15)

Men efter jag slutat spela den här fantastiska musiken händer något som fick mig att inse en dimension till. I salen fanns några kärlekspar. Jag fick bevittna deras blickar som möttes efter att ha fått dela detta med varann.

Mina ögon tårades, min själ sjöng av lycka och jag blev så lycklig för deras skull. Att få dela yogan med den du älskar är ett av de vackraste du kan göra. Så killar kom igen nu. Öppna upp för yogan, ni kommer bli SÅ LYCKLIGA.

Och allt du behöver kommer till dig som min yogafröken brukar säga, på planet hem från Mallorca träffar jag en man som undrar om inte jag och Erica kan göra yoga och träningskurser för MÄN till Mallorca. Han var på väg att flytta dit för att starta kurser och event just i Palma.

Så Malin, jag lånar ditt uttryck igen; -Vad mer är möjligt.

Kärlek till er.

Yogafröken

Att våga förändras.

FullSizeRender (8)

 

Ytterligare en helg med modiga kvinnor som delar sitt livs historia och vågar vrida och vända på kropp och själ på Skalkariket.

Igår hade jag 14 vackra själar här som utmanade sig själva i yogans magiska värld. Deras önskan är att själva leda yoga en dag. Och igår kom vi en liten bit på väg. Min utbildningsdag handlade inte så mycket om att stå linjärt exakt i varje position. utan mer om att de skulle hitta just sin drivkraft, sin dröm med yogan och sin målgrupp. Så vi visste var vi skulle allihop. Och OJ vad JAG fick lära mig. Det var allt från gripande livshistorier till ashtanga yoga och barnyogasagor. Jag är SÅ rik. På riktigt. Vilken gåva att få jobba med de här vackra själarna.

Deras sista uppgift på dagen igår var att utmana sig själva att gå upp och ställa sig på podiet. Och leda resten av gruppen. De var galet modiga och många verkligen övervann sin tvekan på sin egen förmåga.

 

FullSizeRender (11)

Jag ska göra precis samma sak imorgon. Ta mig till ytterligare en högre nivå. Jag har fått äran att föreläsa som sunshinestory på ett 4goodevent i Göteborg. Så våga. Hoppa utmana och övervinn!!!

Så här beskrivs min sunshinestory

SUNSHINE STORY

KARIN ROSELL

Från helvetet halvvägs till himlen. Karin Rosell var affärskvinnan i svart dräkt och högklackade skor som målinriktat drev 5 möbelbutiker i området mellan Vänern och Vättern under 12 år. Det fanns ingen tid till vila och återhämtning och just de orden ingick inte i Karins ordbok under de 34 första åren i hennes liv. Det var full fart framåt och 34 år gammal var hon både VD STYRELSEORDFÖRANDE OCH FASTIGHETSÄGARE. Lägg till småbarnsmamma till en kille på 9 år och en flicka på 7 samt bonusmamma till två killar 23 och 21 år gamla. Ytterligare en titel på hennes visitkort var Farmor. Allt detta vid 34 års ålder. -Jag har alltid haft bråttom berättar Karin. Men vid nyår 2010 kollapsade kroppen, den orkade inte längre hålla tempot jag satt i mitt liv. Fasaden rämnade och jag blev ett kolli i fosterställning i 6 månader. Där kom yogan in i mitt liv. Den förändrade mig totalt och det stressen i mitt liv trasat sönder, byggde yogan upp igen bit för bit. Idag driver Karin ett yoga och konferens center hemma på gården . Skalkariket är hennes nya livsverk. Jag har en ritual varje gång jag går ut och öppnar upp mitt rike, berättar Karin. Jag sätter handen på dörrhandtaget och frågar mig själv varje gång, är lust min drivkraft? Och varje gång sjunger det i själen av lycka, Kroppen skriker JA!! Karin har inte bara yogaklasser och event hemma på gården. Mallorca, Dubai och nu även Island är några av de resmål hon arrangerar yogaresor till och sprider sin historia. Det ska bli så inspirerande att få berätta min story på just ett 4goodevent, berättar Karin. Både Carina och Marie varit en stor del av min utveckling. De har peppat mig och genom 4good har jag fått SÅ mycket kontakter. 4good är guld. I mitt liv och i många andra kvinnors hälsar Karin.

 HÄR KAN DU KÖPA DIN BILJETT OM DU HAR MÖJLIGHET ATT KOMMA
http://4good.se/event/express-yourself-4goodkv%C3%A4ll-g%C3%B6teborg-2016
Det enda kravet som finns är att du är tjej ;). 4good är ett kvinnligt nätverk.
Är du inte medlen ( det är gratis) så BLI det.
FullSizeRender (12)
Det handlar ju bara om just detta. Att våga öppna ditt hjärta och fråga dig själv.
Vad vill jag?
Vad längtar jag efter och HUR tar jag mig dit?
Det är en ständigt pågående process.
Den tar aldrig slut.
FullSizeRender (10)
Här är en bild från i somras när jag och mina favoritflickor Charlotte och Elin besökte Tage Andersens trädgård utanför Jönköping. De har verkligen fångat mig och hur jag mådde den dagen. Lite vilsen, lite liten och väldigt skör. Så är livet ibland. Det är inte en rak väg för någon av oss.
Att då få dela sin historia med antigen helt okända personer eller väldigt kära vänner är en del i processen som får oss att växa.
Det är det jag ska göra imorgon.
VÄXA.
Så Göteborg måndag tisdag. Hem packa om väskan och tillbaka till Göteborg på onsdag.
Då åker jag och Erica Johansson med 20 yoga tränings tjejer till Palma och har en härlig vecka framför oss.
Vi ska yoga, få lite sol på näsan, träna, åka på utflykter upp i bergen, vila, shoppa i Palma , njuta av kulturen och toppa det med middagsbesök hos Emilio Ingrosso på hans och Åsas La Perla.
Det kommer bli magi.
FullSizeRender (9)
Så från ett regnigt Sverige till förhoppningsvis detta. Sol bad och en veckas njutning med nya vänner.
Kram från yogafröken

Att följa sitt hjärta

Ligger i sängen med min dator i mitt knä och mitt hjärta svämmar över av känslor. Jag är så fylld av allt jag fått uppleva och vara med om under två dygn med de fantastiska kvinnor som delat detta retreat på Skalkariket.

Att följa sitt hjärta 01

När jag själv fick uppleva yogans och meditationens magi för första gången uppstod ren och vacker kärlek.Jag knockades av den starka våg av känslor som dundrade in innanför mina murar. Just där och då fick jag uppleva det flera av mina deltagare fått uppleva här i helgen. Jag har fått gå varsamt bredvid dem och hålla dem i handen. Jag har påmint mig själv flera gånger den här helgen om hur vackert men skört livet är. Hur stark längtan som finns inom oss är. Att vi bara måste våga öppna upp. Våga gå den där okända stigen.Lita på att det kommer någon och håller oss i handen – vad som än händer.

Just nu har jag Sonja Alden i mina hörlurar. Just nu berör hennes texter mig. Ikväll är det DU FÅR INTE som går på repeat. Den texten kom till mig på Mallorca. Vi hade en deltagare som var väldigt lik Sonja Alden och då bad Tomas ( den enda manliga modiga deltagaren i gruppen med 12 tjejer)mig spela något av Sonja till meditationen. Där kom den texten att bli en av mina favoriter. Den handlar om att våga riva murar men också välja vem du släpper in.

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

Den kan omsättas till alla dina relationer. Vem släpper du in ? Och inte?

Att följa sitt hjärta 02

För vem slår du knut på dig själv ? Vem kämpar du för att behålla i ditt liv? Vem tar och vem ger energi?

Vem lämnar dig alltid ledsen och ensam och vem fyller dig med värme kärlek och bekräftelse bara du ser henne eller honom framför dig?

Vi brukar ju prata om energitjuvar, men i verkligheten vill jag kalla det att vi som tillåter det är energiläckare. Vi ger av vår energi utan att sätta gränser eller stänger av flödet.

Min kloka vän Sussie Norberg brukar säga. Människor gör som dom gör för att dom kan.

Varför tillåter vi det? Ligger ansvaret på mig eller på någon annan för var jag lägger min energi? Tack meditationen för den kunskap du gett mig. Tack min fantastiska Cristina för att du backar mig och visar mig vägen när jag går vilse.

Att följa sitt hjärta 03

Ikväll känner jag mig precis som den här bilden visar. Stilla, ödmjuk, men full av energi och verkligen som en fri själ med ett öppet hjärta.

Kärlek till er alla.

Kram Yogafröken

Varje gång jag föreläser läker jag ytterligare en liten del av såret

Idag har jag fått förmånen att föreläsa för 50 kvinnor och en modig man på Kraftkällan i Mariestad.

Varje gång jag berättar min historia, varje gång jag går igenom hela känsloregistret igen, så känns det ändå på något konstigt vis som att sårskorpan blir lite starkare. Att den inte går upp och börjar blöda lika lätt så fort jag själv eller någon annan är där och pillar.

Att få feedback som jag oftast får både direkt under och efter föreläsningen med historier från deltagarnas egna liv eller tårar som tack för att jag vågar dela det där innerst rummet. Och de meddelanden som trillar in efter en föreläsning är alltid så fulla av kärlek att jag ödmjukt sparar dem längst därinne, närmast hjärtat.

Att blicka tillbaka och inse att det för 5 år sedan var en helt annan Karin är både överväldigande och svårt att ta in ibland. Att igen plocka fram de där minnesbilderna från månader i sängen och från de första stapplande stegen ut på den nya vägen.

Jag minns en morgon när jag för första gången orkade följa barnen de 70 metrarna till busshållsplatsen. De klev på bussen och kvar stod jag. Jag vände mig om och såg ut över fälten. De böljade fram och längst bort såg jag en liten skogsdunge. Där tänkte jag, där borta är änden på den här vägen, där finns skatten. Där är jag frisk.Så tog jag två stora kliv rakt ut på åkern pch sa högt och tydligt till mig själv ; Nu har du valt en ny väg Karin, och här tar du nu dina två första steg. Det är allt du orkar idag, men med tålamod tårar och mod kommer du tillslut hamna där borta, vid den lilla skogsdungen. Och då vet du, att du har kommit hem. Då hitttar du skatten.

Varje gång jag föreläser läker jag ytterligare en liten del av såret 01

Det var på vårkanten precis som nu, vintern hade just släppt sitt grepp, men våren tvekade ännu lite.

Idag står jag i min skogsdunge och har hittat skatten inom mig. Jag söker inte längre med ljus och lykta efter bekräftelse utanför min dunge. Jag vet att diamanten finns inom mig, men den lyser inte om jag inte putsar på den. Den reflekterar inte i mörker, den behöver solljus för att glittra.

Solljuset och glittret kan vara så små enkla saker idag. I eftermiddag gick jag en långpromenad med sonen i skogen,det var en skatt kan jag lova. Det händer inte så ofta att han gör mamma sällskap. Vi hade en härlig stund tillsammans. För att mötas av en kvittrande dotter som spenderat två dagar i sommarstugan med pappa. De kom hem påfyllda av energi och nya äventyr i bagaget. Härligt.

Varje gång jag föreläser läker jag ytterligare en liten del av såret 02

Kvällen kommer spenderas med en kopp te och Mr Beck på Cmore. Vad mer kan man önska?

Vilken fantastisk dag att lägga till den här påskhögtiden. Jag har fått allt jag önskar. Yoga, umgås med mina yogis, föreläsa, mysa med familjen och slappa i soffan ikväll.

Det var nog hit den där nya vägen bar mig den där dagen vid busshållsplatsen. Jag visste bara inte om det då.

Ha en fin kväll mina vänner.

Kramar Yogafröken

Eget ansvar och att samtidigt våga stå kvar och låta livet föra oss framåt

Hela mitt liv har jag alltid haft en stark drivkraft och ett behov av att påverka saker och ting i min riktning och framåt. Alltid med siktet högt och med stora tillsynes orealistiska mål. Men det är den jag är. Det är så jag är formad och det är alltid det som faller sig naturligt för just mig.

Eget ansvar och att samtidigt våga stå kvar och låta livet föra oss framåt 01

Men yogan och meditationen har gett mig tillit. Tillit till att livet tar oss dit vi behöver om bara vågar stanna upp och lyssna, att känna , att se var vägen leder. Jag har fått så många nya vänner i yogans värld som guidar mig varje dag. Som ger mig glada tillrop och gläds med mig på min väg men som också vågar rynka på näsan och säga – nej Karin, nu är du ute och cyklar. Hur tänker du nu? Har du tänkt överhuvud taget?

De har lärt sig att jag har bråttom, att jag drivs av en längtan efter något mer, något större , något nytt. HELA tiden.

Andetaget som är det centrala i yogan har lärt mig och lär mig så mycket om mig själv varje dag. Där stannar jag upp, där kan jag njuta av att bara vara här och nu. Uppskatta det som finns runt om mig och det som framför allt finns inom mig.

Mina klasser de senaste veckorna har handlat mycket om just andetaget, det vi kan lära oss i den lilla pausen mellan in och utandning, bara vi tillåter oss att stanna i den en liten stund. Att våga möta de tankar som kommer, den oro som kanske kryper i kroppen. Att lungt stå kvar och inte fly undan. Att rida ut stormen eller lungt njuta i ett vindstilla landskap.

Eget ansvar och att samtidigt våga stå kvar och låta livet föra oss framåt 02

Men också det egna ansvaret. Imorse la jag ut en bild där jag önskade god morgon samt skrev: skaffa dig en bra torsdag.

Det handlar om det, mindset. Att välja det goda, det positiva det som skänker dig glädje. Men att verkligen göra det på riktigt, det är så lätt att fly. Att omedvetet välja bort det som gör ont och stoppa huvudet i sanden löser inte dina problem. Inga problem försvinner där under mattan som de ofta blir insopade under. En vacker dag kommer någon eller allra helst du själv lyfta på den där mattan och då ligger det kvar en smutsig hög där. Tyvärr. Yogan har lärt mig att möta upp det. Att våga möta den läskigaste personen – mig själv.

Eget ansvar och att samtidigt våga stå kvar och låta livet föra oss framåt 03

Så välj det DU vill ha i ditt liv. Att INTE välja är också ett val. Men VÄLJ.

Själv har jag valt vad min kväll ska innehålla, kl 16 kommer några hockeyföräldrar och hämtar upp mig för avfärd till Tranås och kvalmatch med Oliver och hans lagkamrater.

Så kvällens yogaklass leds av fantastiska Marita. Hon är en ängel, missa henne inte.

Kärlek till er alla

Namaste

Yogafröken

Att laga det som varit trasigt….

När du en morgon vaknar och inser att du verkligen befinner dig mitt i livet. Att det är dags att göra bokslut igen och se över vad som finns och inte finns i ditt liv. Att känna efter vad som är viktig och inte. Att känna in innerst därinne vad du längtar efter.

Just nu längtar min kropp efter vila och nyttig mat. En detox både fysiskt och själsligt. Jag startar ju varje morgon med mitt vetegräs, men den sista veckan har det fått sällskap av en hutt av mirakelmedicinen som min granne Margareta gör. Honung och havtornsjuice. Den är himmelsk. Margareta och hennes skafferi hittar ni här: https://www.facebook.com/skafferiskalkarike/

Att laga det som varit trasigt 01

Min själsliga detox får sitt med långa promenader i det vackra vinterlandskapet med min x-man. Ja min xman är en lurvig 6-årig springer spaniel som älskar sin matte över allt annat. Villkorslös kärlek. Lycka.

Yogan har också stor plats. Idag fick jag förmånen att guida en klass genom olika yogapositioner. Vi hjälpte varann och många fick den där aha-upplevelsen som jag själv vet hur magisk den är när polletten trillar ner och du hittar rätt i en position för just din kropp.

Meditationen som vi delade idag innebar att vi fick till oss både kärlek och värme men också att vi släppte taget om det som vi inte längre behöver. Så mycket som kom på dagens klass. Så mycket känslor. Det är lika fantastiskt varje gång jag som yogafröken får uppleva när yogan griper tag för första gången, när dörren öppnas. Jag upplevde det själv så starkt där på Masesgården för 5 år sedan. Den upplevelsen glömmer jag aldrig. Den ödmjukheten inför livet, inför yogan och inför Malin som öppnade min dörr. För det är jag evigt tacksam och kommer minnas resten av livet.

När jag sedan blev guidad av Malin vidare i min process till att träffa Cristina uppstod magi. nej inte magi, vi vet fortfarande inte vad som hände den där eftermiddagen i Frankrike under olivträdet. På kvällen tittade vi på varann och inga ord behövdes. Vi bara nickade. Något hände idag, eller hur? Men vad?

Cristina har funnits i mitt liv sedan dess och det är en relation jag vårdar ömt. Hon har sakta byggt upp mig igen, från livets botten. Om hon läser detta kommer hon protestera, hon menar att jag gjort jobbet själv. Men innerst där inne vet hon, hon la första stenen. Sedan har hon varsamt och ibland envist och bestämt fått mig att bygga upp min skyddsbarriär igen. Den som skyddar mig, som får mig att välja vad jag vill släppa in och inte.

På tisdag ska jag åka till Cristinas härliga Mamita och få hänga lite med henne igen. Lycka!!

För er som inte besökt Mamita, gör det. Det är ett själsligt spa på Vikingagatan i Stockholm.

http://mamitasthlm.se/

Cristina har lärt mig det jag redan visste. Hon har påmint mig. Man kan laga det som varit trasigt. Det lärde min farmor mig redan som liten, fast kanske lite mer praktiskt. Hon var en handlingarnas kvinna. Hon hade upplevt fattiga tider. Hon hade upplevt att förlora två av sina bröder i tidig ålder, hon hade lärt sig att det bara var att kavla upp armarna och fortsätta livet. Att limma ihop det som var trasigt och gå vidare i livet.

Att laga det som varit trasigt 02

Den här skålen har jag och farmor vispat smet till hundratals sockerkakor i. En sen eftermiddag gick den i golvet, men vad gjorde vi? Jo lagade den.

Varsamt förde vi samman bitarna till skålen var hel igen, jag vispar fortfarande min sockerkakssmet i den här skålen. Varsamt och med kärlek.

För några veckor sedan var vi på shoppingtur jag och Charlotte. Då köpte jag ett par blomkrukor i exakt den här nyansen, egentligen visste jag inte varför jag föll för just dem. Men Charlotte visste, de passar perfekt ihop med Birgits skål sa hon. Ja självklart svarade jag. Där och då visste jag att farmor var med mig just den dagen.

Så vad längtar du efter?

Vad har du som behöver lagas just nu i ditt liv?

Det kan kännas svårt och skrämmande att ställa sig frågan.

Men både yogan och meditationen guidar dig. Jag lovar.

Namaste

Yogafröken.

"Just nu 20% på alla kläder och smycken i webbshopen to.m. julafton! Använd koden "jul20procent" i kassan."